Anonym (Orolig mamma) skrev 2009-10-20 13:46:57 följande:
Tack för bra feedback! Jag praktiserar mångra gånger det du säger, men förmodligen bara till hälften, dvs jag förklarar men efter förklaringen får han inte det han e ute efter ändå. Tex: Han jämt vill bli buren av mig. När vi går från bilen, när vi går upp till lägh, när jag lagar mat, när jag hänger tvätt osv. Jag förklarar att jag inte kan bära honom pga att jag bär andra saker, el att jag måste laga mat tex. Jag föreslår många gånger att han gärna får hålla min hand istället, och ibland accepterar han det, men oftast så gråter och skriker han hysteriskt istället, det känns inte riktigt som att han förstår. Men han kanske tar det 100% personligt att jag inte kan bära honom, istället för att förstå logiken i att jag inte kan bära honom när jag redan har händerna fulla med kassar el likn? Ordet "vänta" har han aldrig förstått innebörden av när det kommer till närhet/känslor. Som jag nämnde tidigare ang systern som ibland behöver tröst, så klarar han inte av den situationen utan blir istället väldigt avundsjuk. Jag brukar säga till honom att jag just nu måste trösta syster, och att det snart blir hans tur att kramas, men han kan inte ta det till sig utan gråter hysteriskt tills jag tar honom i min famn. När det gäller andra former av "vänta" så förstår han mkt bättre. Om han tex vill gå ut, bada el titta på film så kan man förklara att han strax ska få göra dessa saker och då är allt lugnt, oftast iaf. Men som sagt, när han va mindre så hade vi nog svårt att tillgodose hans behov, och det ledde nog till att han upplevde det som att hans känslor/behov inte var av betydelse. Detta gällde i stort sett endast vid läggdags. Han hade väldigt svårt att sova utan mig, och när det va dags för honom att lära sig att sova i egen säng/eget rum så blev det väldigt problematiskt. Han hade extremt svårt att komma till ro. Jag kunde sitta med honom i 40 min, men vid minsta lilla ljud så vaknade han. Jag försökte med 5 min metoden, men det funkade inte heller. Hans pappa hade inte tillräckligt med tålamod, och sonen nöjde sig bara med mig ändå så allt ansvar låg på mig. Jag försökte i över 1 år men inga knep hjälpte. Så till slut fick jag ge upp, och nu sover han i vår säng igen, lugnt och utan några som helst problem, och där kommer han få sova tills han själv väljer att gå tillbaks till sin egen säng. Vi separerade även för ett år sen, men har nu hittat tillbaks till varann. Tyvärr tror jag sonen drabbades av det extra hårt eftersom han va tvungen att lära sig att va utan mig några dagar i veckan. Men jag hoppas verkligen att det inte är för sent att ge honom det han behöver! Läser dina ord om och om igen och allt verkar ju så enkelt och logiskt när man får det på papper! Så tack igen för riktigt bra tips!
Jag har själv borderline. Och en son på 4 år, som också visar på känsligheter. Vi separerade när han var 7 månader och det blev massor av seperationer och flängande för honom. Ändå helammade jag i två år, samsover än och bar mkt. Hans pappa är mkt mer traditionell, men vår son har pendlat mellan två mkt kärleksfulla hem.
Jag har många gånger sett känslighet i min son och han uttrycker den mest på mina veckor (vi har varannan vecka nu).
Men jag vet att det sätt man visar sitt barn att deras känslor har värde, är inte att det alltid får som det vill. För det får inte de barn som inte lämnas med några men heller.
Det ÄR okej att få vänta, kompromissa och få sörja att inte få som man vill som barn. Det viktiga i sammanhanget är att visa att känslorna, åsikterna, upplevelserna barnet har är värda att lyssna på, väga in och visa respekt för.
Som om en mamma och hennes lille står i en kö i affären och barnet är trött och förtvivlat. Det skriker och gråter lite och gnäller över att behöva vänta och hur jobbigt det är.
Det vanliga är att föräldern svarar "Vi är snart framme nu får du sluta skrika!" eller "Man får vänta på sin tur!" eller ännu värre "Nu är du tyst annars får du ingen(t bla bla."
Sure. Jäkligt informativt.
Men också invaliderande.
Om förälderna tar sig några sekunder, ser sitt barn i ögonen och säger; "Ja jag ser att du verkligen är trött och tycker att det här är tråkigt. Jag förstår dig. Vet du jag känner samma sak, köer är så tråkiga och jag önskar att man fick gå före. Så man slapp vänta. Men det får inte mamma göra tyvärr och inte du heller. Så vi väntar här på vår tur."
Visst, första gången får man kanskeinte ett litet ljus som ställer sig harmonisk och upplyst i väntan. Men att fortsätta att validera barnets känslor, upplevelser och även prata om sina egnakänslor på ett respektfullt sätt är både effektivt förbarns självkänsla ochäven sociala mående och beteende.
Om man tänker på de här enkla knepen, som inte är tidskrävande eller jobbiga, ofta i relationen till sitt barn, så vet jag att det ger ett jättepositivt resultat. Barnet lär sig sakta att vad den känner är av vikt - även om det inte alltid får det den vill, att det den känner är normalt, även de jobbiga känslorna - men ibland måste man stå ut.
Jag är säker på att din förtvivlan och oro inte behöver vara så stor över hur er son har drabbats. Kom också ihåg att alla barn har olika personligheter och känsligheter, i sig själva.
Så försök att inte leta fel i hans beteende och vadsom KAN vara fel och ha drabbat honom osv. Se på honom som kompetent, respekterad och hörd, och fortsätt berätta att du har mycket att bära och önskar att du var en bläckfisk med 8 armar, men "nu är jag ju bara en mamma med 2 vanliga armar; titta Eeeeen *vink vink* Tvåååå*vink vink* och de är alldeles fulla. Så nu tar vi våra fötter och går hem, fast det är tråkigt."
Det tar ett tag att få ett barn med inre oro att förstå att det är sett och bekräftat. men konsekvens och egen gränssättning för den vuxne är jättebra.