Borderline - ärftligt?

Ja man har ju större chans att få det om en förälder har det. Men inte säkert såklart. Det jag har märk bruka man inte kunna få den diagnosen försen i vuxen ålder. men säkert olika. Men oroa dig inte!

Ja man kan ärva en extra känslighetoch sårbarhet.Och borderline får manjust i anknytningsåldern som spädbarn. Men om ni nu validerar er sons egenskaper och behov, tar ansvar och förändrar pappans mående med diagnos och behandling, kan man medvetet arbeta mot den invalidering som är the key-thing i utvecklandet av borderline.

Att diagnostisera borderline gör man som regel efter tonåren som tidigast, vilket också är BRA anser jag.

Men ja, som ärligt svar på din fråga, borderline har stor utveckling beroende av hur barnet tas om hand och bemöts när de är ca 1,5 år tror man.

Eftersom borderline är ett "tillstånd" som man kan lära sig att bli av med, så har ni alla möjligheter i världen att era barn inte ska få borderline någongång i livet.

"Mentalisering är förmågan att förstå att du själv och andra har ett inre, insikten om att var och en drivs av sina egna tankar, erfarenheter och känslor.
Denna förmåga utvecklas under de första åren i livet, i samspelet med andra människor.
De flesta barn har en fullt utvecklad mentaliseringsförmåga i femårsåldern.
Hos vissa barn utvecklas den inte som den ska. Det kan bero på Asperges syndrom eller autism, men också på någon form av trauma.
Mentaliseringsförmågan kan också störas om man växer upp med föräldrar som inte kan ge den trygghet och det dära samspel man behöver som barn, på grund av exempelvis alkoholism eller psykisk sjukdom."

Stopp och belägg! Det är inte alls så att man alltid får borderline som en konsekvens av bristande anknytning i spädbarnsåldern. Jag och många med mig utvecklar borderline i tonåren, trots trygg och kärleksfull uppväxtmiljö. Det är vanligare med borderline hos personer som växt upp i en otrygg hemmiljö, men det är inte en störning som i alla fall och allena beror på detta.

Mjao. Jag håller inte med. Naturligtvis är det inte den ENDA anledningen, men kom inte å säg att validering i barndom och uppväxt skulle lämna utrymme åt att utveckla borderline.
Då är det INTE borderline i så fall.

Om du syftar på mitt inlägg så kanske jag skulle tillägga att jag hade en väldigt bra uppväxt, med helt underbara föräldrar, och jag har borderline. Så det jag menade var iaf inte att det absolut inte endast beror på uppväxten!

Oops, vad konstigt det blev där.....
"Om du syftar på mitt inlägg så kanske jag skulle tillägga att jag hade en väldigt bra uppväxt, med helt underbara föräldrar, och jag har borderline. Så det jag menade var absolut inte att det endast beror på uppväxten!"

Så skulle det stå, blev lite fel där .

Anonym (Jag har) skrev 2009-10-20 09:52:49 följande:

Varför har du borderline?

Anonym (jj) skrev 2009-10-20 10:29:11 följande:

Varför jag har det?
Det finns 9 kriterier, varav man ska ha minst 5 av dem. Jag har 9.
På skalan där 30 är högsta poäng, har jag 29 poäng.
Exakt varför det har blivit som det har blivit vet jag inte, det har kanske flera olika orsaker, inga av dem har iaf inte att göra med min barndom.
Kan inte svara på varför.

Anonym (Jag har) skrev 2009-10-20 11:02:35 följande:

Verkligen.
Sådet uppstår en grav, känslomässig obalans och handikapp hos dig utan orsak?

Enligt den info jag hittat så uppstår denna splittring runt 18-36 mån ålder, dvs under den perioden i barnets liv då utvecklingen gällande ens egna individ pågår.
Det känns otroligt frustrerande att vi ev. orsakat honom detta! Och som ni säger så görs inga såna här utredningar på barn, så hur ska vi veta vad det bästa för våran son är?
Man kan gå på magkänsla, men, om man jämför med en vuxen borderline person så är ju hans/hennes krav på uppmärksamhet och kärlek oändlig. Ju mer man ger ju mer vill dom ha och ställer högre krav.
Så det känns så motsägelsefullt allting! Självklart ska vår son få alla den kärlek som han behöver, men samtidigt är jag orolig för att det blir för mkt av allting, för mkt daltande osv.
Vi har även ett äldre barn så det är svårt att dela uppmärksamheten lika mellan dom. Eftersom sonen alltid varit så krävande har han alltid fått mer också. Men de få stunder som vårt äldre barn vill ha närhet så krisar sonen rejält. Han klarar inte av att storasyster får min närhet, inte ens när hon gjort sig illa. Så då skriker, gråter och slåss han tills han får vara nära mig.
Det är endast mot mig han beter sig såhär, på dagis el hos släktingar beter han sig normalt, kan kanske få nåt enstaka sammanbrott men det går inte att jämföra med när jag är i samma rum.

Känner mig så hjälplös när jag inte vet vad jag ska göra för att få honom att utvecklas och må bättre!
Jag är väldigt bra på att förklara varför jag ibland blir arg på honom (tex när han slår sin syster) men han är väldigt svår att få kontakt med i dessa stunder eftersom han ser att jag blir arg på honom, så han bryter ihop helt och ber mig om förlåtelse istället för sin syster. Han vill alltså hellre bli sams med mig än systern, även om hon står bredvid och storgråter.

Anonym (jj) skrev 2009-10-20 11:08:15 följande:

"Exakt varför det har blivit som det har blivit vet jag inte, det har kanske flera olika orsaker, inga av dem har iaf inte att göra med min barndom. Kan inte svara på varför."
Som jag skrev "det har kanske flera olika orsaker". Går hos psykolog 1-4 ggr/vecka, så vi försöker få kläm på allting, men det är inte alltid så lätt.
Som det står i många böcker och skrivelser om borderline, så "kan man inte riktigt säga vad orsakerna bakom borderline är."

Jag har:

Kan du minnas nån tidpunkt i ditt liv då du började uppleva borderline? Du kanske inte förstod just då vad det va, men jag tänkte om du nu i efterhand har kunnat lägga ihop 1+1? Kanske med hjälp av dagsboksanteckningar el bara dina egna minnen?

Jag har frågat min sambo vad han tror orsaken är för hans egen del och han vet inte heller riktigt, men så länge han kan minnas så har han mått såhär.
Han har alltid hävdat att han haft världens tryggaste uppväxt, föräldrar som ställt upp på honom till 100%, vilket också stämmer. Men nånstans har det brustit med den känslomässiga biten. Han har haft enorma krav på sig att lyckas, omedvetna krav, men som han blivit medveten om på senare år. Dessa krav har gjort att han inte känt sig tillräckligt bra som person, och då kan man inte heller påstå att man haft världens tryggaste uppväxt enligt mig. Sen finns det säkert flera andra orsaker för hans del också, precis som du skriver.

Till TS

Tänk såhär. Oberoende av vad de exakta grunderna är,så utvecklas borderline av invalidering av känslor som barnet känner och har.

Det kan alltså ske invalidering på flera olika sätt.
Ex 1. Att ett barn misshandlas och man inte slutar fast det berättar att det gör ont - barnet lär sig att dess känslor inte är av betydelse.
Ex 2. Ett barn i en trygg uppväxtmiljö får färdiga krav,ävenom det känner något helt annat och det den känner är omgivningen inte öppna för att validera, ta in.

Den gemensamma nämnaren är att man i utvecklingsfaser i uppväxten lär sig att ens behov är oviktiga, vad man känner inte är tillförlitligt och eftersom barnet/personen hela tiden måste vara vaksamt på omgivningens känslor och åsikter, skapas en oerhörd ångest och sårbarhet.

Det uppstår massor av konflikter socialt när man har handikappats så och det kräver massor av rehabilitering och rätt behandling.

Tänk då, vad som är viktigt NU och hädanefter.
Validerar ni ert barn?
Får han uttrycka sig, även när det är egensinnigheter?
Visar ni att hans gränser respekteras?
Man måste inte alltid krama för att ge trygghet; om sonen ber om en kram, VALIDERA ALLTID. Men en validering kan se ut som följer;
"Älskling, jag hör att du vill kramas och det är mysigt att kramas. Jag har saker ajg måste göra och får tyvärr springa och göra dem nu. Sen när jag gjort det jag måste så ser jag fram emot att krama dig."
Det låter kanske bisarrt med ett exempel om att man inte ska kunna ge sitt barn en kram, men applicera det på fler situationer.

Helt enkelt; ge er sons känslor värde.
Det läker. Läker, helar, normaliserar.

Tack för bra feedback!

Jag praktiserar mångra gånger det du säger, men förmodligen bara till hälften, dvs jag förklarar men efter förklaringen får han inte det han e ute efter ändå.

Tex: Han jämt vill bli buren av mig. När vi går från bilen, när vi går upp till lägh, när jag lagar mat, när jag hänger tvätt osv. Jag förklarar att jag inte kan bära honom pga att jag bär andra saker, el att jag måste laga mat tex.
Jag föreslår många gånger att han gärna får hålla min hand istället, och ibland accepterar han det, men oftast så gråter och skriker han hysteriskt istället, det känns inte riktigt som att han förstår.
Men han kanske tar det 100% personligt att jag inte kan bära honom, istället för att förstå logiken i att jag inte kan bära honom när jag redan har händerna fulla med kassar el likn?
Ordet "vänta" har han aldrig förstått innebörden av när det kommer till närhet/känslor. Som jag nämnde tidigare ang systern som ibland behöver tröst, så klarar han inte av den situationen utan blir istället väldigt avundsjuk. Jag brukar säga till honom att jag just nu måste trösta syster, och att det snart blir hans tur att kramas, men han kan inte ta det till sig utan gråter hysteriskt tills jag tar honom i min famn.

När det gäller andra former av "vänta" så förstår han mkt bättre. Om han tex vill gå ut, bada el titta på film så kan man förklara att han strax ska få göra dessa saker och då är allt lugnt, oftast iaf.

Men som sagt, när han va mindre så hade vi nog svårt att tillgodose hans behov, och det ledde nog till att han upplevde det som att hans känslor/behov inte var av betydelse.
Detta gällde i stort sett endast vid läggdags. Han hade väldigt svårt att sova utan mig, och när det va dags för honom att lära sig att sova i egen säng/eget rum så blev det väldigt problematiskt. Han hade extremt svårt att komma till ro. Jag kunde sitta med honom i 40 min, men vid minsta lilla ljud så vaknade han. Jag försökte med 5 min metoden, men det funkade inte heller. Hans pappa hade inte tillräckligt med tålamod, och sonen nöjde sig bara med mig ändå så allt ansvar låg på mig. Jag försökte i över 1 år men inga knep hjälpte. Så till slut fick jag ge upp, och nu sover han i vår säng igen, lugnt och utan några som helst problem, och där kommer han få sova tills han själv väljer att gå tillbaks till sin egen säng.

Vi separerade även för ett år sen, men har nu hittat tillbaks till varann. Tyvärr tror jag sonen drabbades av det extra hårt eftersom han va tvungen att lära sig att va utan mig några dagar i veckan.

Men jag hoppas verkligen att det inte är för sent att ge honom det han behöver!

Läser dina ord om och om igen och allt verkar ju så enkelt och logiskt när man får det på papper! Så tack igen för riktigt bra tips!

Anonym (Orolig mamma) skrev 2009-10-20 13:46:57 följande:

Jag har själv borderline. Och en son på 4 år, som också visar på känsligheter. Vi separerade när han var 7 månader och det blev massor av seperationer och flängande för honom. Ändå helammade jag i två år, samsover än och bar mkt. Hans pappa är mkt mer traditionell, men vår son har pendlat mellan två mkt kärleksfulla hem.
Jag har många gånger sett känslighet i min son och han uttrycker den mest på mina veckor (vi har varannan vecka nu).

Men jag vet att det sätt man visar sitt barn att deras känslor har värde, är inte att det alltid får som det vill. För det får inte de barn som inte lämnas med några men heller.

Det ÄR okej att få vänta, kompromissa och få sörja att inte få som man vill som barn. Det viktiga i sammanhanget är att visa att känslorna, åsikterna, upplevelserna barnet har är värda att lyssna på, väga in och visa respekt för.

Som om en mamma och hennes lille står i en kö i affären och barnet är trött och förtvivlat. Det skriker och gråter lite och gnäller över att behöva vänta och hur jobbigt det är.
Det vanliga är att föräldern svarar "Vi är snart framme nu får du sluta skrika!" eller "Man får vänta på sin tur!" eller ännu värre "Nu är du tyst annars får du ingen(t bla bla."
Sure. Jäkligt informativt.
Men också invaliderande.

Om förälderna tar sig några sekunder, ser sitt barn i ögonen och säger; "Ja jag ser att du verkligen är trött och tycker att det här är tråkigt. Jag förstår dig. Vet du jag känner samma sak, köer är så tråkiga och jag önskar att man fick gå före. Så man slapp vänta. Men det får inte mamma göra tyvärr och inte du heller. Så vi väntar här på vår tur."

Visst, första gången får man kanskeinte ett litet ljus som ställer sig harmonisk och upplyst i väntan. Men att fortsätta att validera barnets känslor, upplevelser och även prata om sina egnakänslor på ett respektfullt sätt är både effektivt förbarns självkänsla ochäven sociala mående och beteende.

Om man tänker på de här enkla knepen, som inte är tidskrävande eller jobbiga, ofta i relationen till sitt barn, så vet jag att det ger ett jättepositivt resultat. Barnet lär sig sakta att vad den känner är av vikt - även om det inte alltid får det den vill, att det den känner är normalt, även de jobbiga känslorna - men ibland måste man stå ut.

Jag är säker på att din förtvivlan och oro inte behöver vara så stor över hur er son har drabbats. Kom också ihåg att alla barn har olika personligheter och känsligheter, i sig själva.

Så försök att inte leta fel i hans beteende och vadsom KAN vara fel och ha drabbat honom osv. Se på honom som kompetent, respekterad och hörd, och fortsätt berätta att du har mycket att bära och önskar att du var en bläckfisk med 8 armar, men "nu är jag ju bara en mamma med 2 vanliga armar; titta Eeeeen *vink vink* Tvåååå*vink vink* och de är alldeles fulla. Så nu tar vi våra fötter och går hem, fast det är tråkigt."

Det tar ett tag att få ett barn med inre oro att förstå att det är sett och bekräftat. men konsekvens och egen gränssättning för den vuxne är jättebra.