Läst att vissa kvinnor som är beskvina och arga på hur männen bettet sig under gravditeten. "Straffar" dom genom att inte låta dom vara med på förlossningen..
Frågan är om det straffar dom eller om man straffar sig själv mer genom att ligga där ensam?
Vad tycker ni?
Och män, spelar det någon roll om ni är med på förlossningen eller inte?
Ingen?
*puffar*
Skulle aldrig neka min man att vara med under förlossningen, det är ju hans barn oxå som kommer till världen. Även om mannen inte alltid förstår vad vi kvinnor går igenom under 9månader så tycker jag ABSOLUT att han ska få vara med. Bara tanken att ligga där själv med den smärtan, eller om det skulle tillkomma komplikationer under själva förlossningen och inte ha stödet är skrämmande.
Jag tror inte det är nån bra idé. Det kan sluta med att de blir arga på varandra i lång, lååång tid framöver.
Inga män som har erfarenheter dom vill dela med sig av? 
Jag har vid nåra tillfällen sagt till min man att han inte får vara med under förlossningen under somliga förutsättningar.
Under lång lång tid sa han att han skulle läsa på om förlossningsförloppet, smärtlindring och allt annat runt omkring, men han skulle hela tiden göra det "senare" och vecka efter vecka gick och blev till månader och blev till "vecka 35" och blev till panik för min del. Vi hade under alla dessa veckorna inte en enda diskussion om förlossningen ur någon som helst vinkel eftersom han skulle läsa "till helgen".
Jag gjorde klart för honom gång på gång att jag behövde ha lite diskussioner med honom, men att jag inte orkade berätta "allt" som fanns att berätta för att sedan ha diskussionerna, utan behövde att han tog reda på lite information om exempelvis de olika smärtlindringsmetoderna för att vi skulle kunna resonera lite kring dem tillsammans. Ingen informationsinsamling = ingen diskussion.
Ingen diskussion = ingen trygghet.
Jag sa alltså vid ett par tillfällen till min man att han inte fick vara med.
Om förlossningen skulle satt igång utan att han läst något, utan att vi diskuterat något och utan att han visste något om hur jag ville ha det, så skulle risken att jag skulle bli så extremt irriterad och frustrerad över hur lite han kände till mina behov ta överhanden. Att utöver att möta en födsel dessutom riskera en sån irritation och frustration såg jag inte som en lösning. Då skulle jag hellre gå igenom det själv.
Så det är inte alltid ett straff, det där med att hindra partnern från att vara med under förlossningen, det kan också vara ett försvar. Det är hans barn också, ja visst, men det är inte en mänsklig rättighet att vara med när ens barn föds. Min trygghet går långt före hans "rättighet" att vara med. I vecka 38 fick han tummen ur och sedan dess har mina axlar lättats nämnvärt. För han kan vara med och han vet vad jag vill och hur jag tänker, även om det självklart fortfarande finns alla möjligheter i världen att han gör "fel" utifrån vad jag behöver i just den pressade situationen som kommer uppstå.
Är helt ok att säga nej om mamman inte känner sig trygg med att ha honom med. En förlossning innebär så väldigt mycket, kvinnan är så utsatt så det är jätteviktigt att hon känner sig 100 % trygg med den hon har med. Så känner kvinnan sig sviken av mannen kan det vara bättre att föda utan honom.
Jag har 4 barn, 3 av dom är min makes biologiska. Jag var ensam hela graviditeten med första barnet. Förhållandet var kort (2 mån) och tog slut veckan innan jag fick veta att jag var gravid. Jag kände mej inte ett dugg trygg med honom så han fick inte vara med.
När dottern var 6,5 år hittade vi tillbaka till varann och vi har nu fått 2 pojkar. Båda graviditerna har han varit delaktig, jag har känt mej 100 % trygg med honom och ja då är det även självklart att han ska vara med. Jag skulle aldrig velat vara utan honom då. Med delaktig så menar jag inte att han ränt på mvc med mej eller läst massa böcker eller så. Han har tagit hand om hemmet när jag inte orkat eller kunnat. Han har lyssnat på mej när jag berättat hur jag vill ha det under förlossningen så han vet vad jag vill och då kan meddela det om jag inte kan det under förlossningen. Dvs han har gjort så mycket ändå.
Jag vill inte ha med mitt barns pappa på förlossningen.
Vi är inte tillsammans och han har inte brytt sej ett skit över huvudtaget.
Detta är inget jag gör för att "straffa" honom, men har han inte varit delaktig innan förlossningen och troligtvis inte kommer det vara det efter helle varför då vara med under förlossningen. bara för det är hans "rättighet", jag har väl oxå rättigheter att säga att nej jag vill inte du är med.
när jag och barnets pappa diskuterade detta med förlossningen en gång var hans komentar att "Ja det skulle kanske vara coolt att vara med om". inte för att det är hans barn om föds.
Kan även tilllägga att senste jag och han träffades var när jag var V12, och jag är i V40 nu och har BF på Tisdag.
Så hellre själv med smärtan än med någon som ser det som en cool grej.
Förlossning handlar väldigt mycket om psykologi. Ju tryggare mamman känner sig desto mindre behov av smärtlindring, värkstimulerande dropp m.m., och risken för komplikationer minskar därmed. Därför är det så viktigt att den födande kvinnan känner sig trygg och avslappnad med de personer som närvarar .
Ofta är det så att när mamman inte vill att pappan ska vara med så vill han innnerst inne egentligen inte heller det, men det här är en så känslig fråga att nästan inga par kan prata öppet om det.
Förlossningen är bara mammans och barnets, inte pappans, men barnet är hans också. Om mamman inte vill att han ska vara med så gör han alltså mest nytta om han väntar utanför och kommer in först när barnet är fött. För det är både barnets och pappans rätt att få träffa varandra meddetdamma så att de lättare kan knyta starka band för framtiden.
Lyssna på vad den mycket kloka, erfarna och ödmjuka franska förlossningsläkaren Michel Odent har att säga om pappans närvaro .
">
Jag hade inte klarat en så lång och utdragen förlossning utan min man. han bara var där och sade nästan inget alls under de 19 timmar i förlossning (4 dagar allt som allt efter att vattnet gick). Att bara kunna hålla hans hand under förlossningen betydde oerhört mycket och gjorde att jag orkade. Jag tror bara man förstör för sig själv om man "straffar" dom. Min man var inte världens mest förstående man under graviditeten, men det är ju svårt för dom att förstå hur vi har det. Dom kan inte läsa tankar heller. Och sen behöva förklara för sitt barn om varför pappa inte var med under förlossningen... Nä, man förstör mest för sig själv tycker jag.