Kan inte livet bara få vara lite enkelt för en stund!!!!?

Vill du leva i femtio år till med en som spelar krigsspel som du beskriver nu. Känn efter....50 år av den känslan.... Du vill ha kontakt, han vill inte ha kontakt. Dag läggs till dag och ja, det var livet.

Sen har du svaret. Du ska inte vara ihop med honom. Och han behövs ju inte. Du fixar det där själv.

Den värsta sorten av ensamhet är för en kvinna som sitter och väntar på att mannen ska vakna upp, ställa sig upp och säga: oj, vad jag har suttit länge! och så ska de börja umgås och prata Äntligen!! Sen ska han förstå hur han sårat henne och så blir de lyckliga.

Ja uscha... känner igen mig ganska väl. Det är bara FÖR mycket som händer ibland, precis som du säger, är det inte ekonomin så är det jobbet, bilen, hemmet whatever. Och gärna allt på en gång. Det är hårda tider. Ekonomi och jobb är verkligen inget som går med enkelhet idag, åtminstone inte för oss.

Och självklart tacklar man detta på olika sätt, män har blivit upplärda att göra på sitt sätt, och generellt gör vi kvinnor på ett annat. Det är ju ofta där problemen uppstår i ett förhållande tyvärr. Ja tänk om det bara kunde vara lite enkelt nån gång!

Visst, män löser ofta problem genom att gå undan osv när de vill tänka, istället för att prata. men jag fick den definitiva känslan av att TS hade behövt känna att födelsedagen var en speciellare dag än de vanliga, då han får sitta och spela och slippa undan och skita i henne.

Om situationen som sådan är väldigt tung för båda parter kanske det är för mycket begärt att bli uppvaktad på sin födelsedag? Det kan finnas annat att tänka över som är betydligt mer akut, eller hur? VI vet inte ur TS situation ser ut, men jag tycker det är lite väl radikalt att ge separation som enda råd, om det bara knakar i fogarna lite pga yttre omständigheter!

Ja precis man hanterar det olika...och som du säger det är verkligen tärande när ekonomin hela tiden pressar på. Man lever skitsnålt och det är lätt att båda blir så himla lättirriterade när man går o mår kasst över pengarna. Suck.

Nä precis jag tycker inte jag kan separera som första åtgärd. Vi har ett barn ihop och jag tycker att vi har en grund som gör att vi passar, tror inte jag skulle hitta så många jag passade bättre med, så jag byter inte bara sådär :) Men när vardagen med alla dess problem knackar på dörren är det svårt att orka hålla relationen levande, speciellt när man e den enda som "tar tag" i den. Men det känns ju inte som anledning att riva tag i en separation med allt vad det innebär bara för att han spelar dataspel. Jag tror att vem jag än hade träffat hade det varit jävligt jobbigt att leva ihop ibland.

Näm detta med födelsedan. tycker det var lite dåligt av honom faktiskt. Det enda jag kan "trösta" mig med är att födelsedagar är för honom som vilken dag som helst, eftersom de aldrig firat det i hans hem. Däremot har jag förklarat för honom åtskilliga gånger att jag tycker att det är kul om vi gör en födelsedag till lite extra. Men men det har tydligen inte gått in.

Flytta isär, det gjorde vi! ;)

Jaa-adu, det är lite likadant här. Fast jag ser att jag är en del av problemet, tycker det är skönare att försvinna in i datorn om kvällarna än att ta tag i saker hemma, prata om meningslösheter (fan vad fort samtalsämnena tar slut...), ha sex och anstränga sig. Här är det nog han som försöker få med mig, men jag känner att jag ORKAR inte. Har plugg om dagarna, mycket kring det, snart färdigutbildad sjuksköterska med allt vad det innebär med att hitta nytt jobb, komma in i en ny yrkesroll osv, och så dottern som är det härligaste som finns men som kräver sin tid och ork... När kvällen kommer så är jag SLUT. Men känner ändå att jag älskar honom och förhållandet är i grunden bra, jag längtar bara efter lite extra ork... Kanske är det likadant för din man?