Jag är en slagpåse!

JAg kan tro att jag själv skrivit den här tråden... allt är pecis likadant här!!
förutom familjerådgivning.. det skulle han knappast gå med på...

hur ofta har du det så? jag kan ha det vart 3:e dag.. just nu har vi haft det så... han har nu åkt till stan....

*suck*

kan inte vi som har det såhär peppa varandra och stödja varandra?

jag har haft så många bra chanser att kunna lämna min sambo men det rinner alltid ut i sanden...har haft det såhär nu i tre år och har ett barn med honom. det e nog det som håller just mig kvar.

6,5 år med psykisk misshandel och stannade pga barnen vilket jag ännu idag ångrar...8 år sen jag lämnade nu...och har aldrig ångrat beslutet att lämna

backar er gärna

kramizz på er allihop som sitter i den sitsen nu och skriv gärna nåt i min GB så får ni min msn

Om en kille gör på det sättet fråga vad som EGENTLIGEN gör att han uppträder på det sättet. Jag tror inte han hatar dig, snarare tvärtom. Men helt klart att killen mår dåligt, något som han själv måste jobba med och på. Säkert så känner han sig ouppmärksammad nu när barnet har kommit, förut fick han din fulla uppmärksamhet som han inte får nu. Tyvärr är det så att han är ett barn inombords och otroligt osäker på sig själv, detta gör att han säger såna ord och uppträder som han gör precis som ett barn som lägger sig ner på butiksgolvet för att han/hon inte fick glassen som denne ville.
Jobba på detta båda två, för ni kommer att fixa det om båda inser vad ni har att förlora, sätt allt vad som heter ego och heder och prestige åt sidan och prata MED varandra.

Alla problem och konflikter har en bakgrund som ligger längre bak än bara vid bråkets eller diskussionens start.

DUMPA HAN!!!
Jag har varit i samma sits själv.
Du bestämmer ju själv vill du leva de livet du lever nu?
Eller vill du leva ett bättre liv utan allt skit?
Jag var i liknande sits själv jag sa till han att jag inte vill veta av han att jag ska inte behöva ta detta av dig... sen ringde jag en kompis som kom hem till mig och hjälpte mig och packa alla mina grejor. Eftersom jag hade min kompis hemma så ides han inte uppföra sig som han brukar, han satt tyst o tittade på sen for han ut detta hände mig år 2000 och jag älskar mitt liv nu och kommer aldrig att ångra vad jag gjorde du är värd mycket bättre...Tro mig..

Du ska absolut inte acceptera det där. Du måste helt enkelt ställa ultimatum. Vadå tvinga fram hans beteende? Tänk om man hade en sådan makt på människor..... att bestämma hur dom ska bete sig. Nej, du vännen..... det där ska du inte tåla. Med risk för att låta som en kärring som inte fattar någonting- lämna honom, om han inte ändrar sig.

Därför är jag åter igen vid "ställa ultimatum stadiet".
Du ska väl inte behöva höra hur värdelös du är hela tiden? Vad får du av det?
Det är tvärt om HAN som är VÄRDELÖS som inte kan acceptera dig eller heller förstå att du blir ledsen. Vad hjälper ett förlåt om det kommer efter varje misstag, som han dessutom gör om och om och om och om...IGEN!?

Du säger att ni dessutom har barn ihop? Även om barnet inte är året så ska väl inte han/hon behöva höra sådana slagord om sin mamma?
Han saknar helt brist på respekt. Och du behöver nog lite jävlaranamma för att klara av honom. Terapi? Och ändå beter han sig som ett svin?
(undrar just vem som är "psyksjuk".)

Berätta åt honom hur du känner (fast det har du säkert gjort ett dussintals gånger) och berätta även att du inte finner dig med det där längre. Skräm honom med att du lämnar honom om han inte slutar. Man måste vara bestämd!! Hota inte bara med det utan gör det också, om han inte slutar. Vilket låter lite osannolikt med tanke på terapiförsök.
Med all respekt för dig så önskar jag dig lycka till och försök att sätta dig själv i första hand ett tag. Och tjejen... lite jävlaranamma skadar inte!

Kram på dig /Anne-Marie

NEJ NEJ NEJ!

Detta är inte kärlek och ni ska lämna dem NU!!

Tänk på era barn åtminstone. De får sår för livet av detta!!
Och tänk på dig själv. Om du aldrig lämnar honom så antingen slutar du som ett nojigt nervvrak eller som misshandlad till döds.

Förlåt mina hårda ord men man ska inte ta detta och älskar man dessa män trots att de gör som de gör behöver ni hjälp med er självkänsla.

MEN DET ÄR INTE ERT FEL ATT DE BETER SIG SÅHÄR!

Lycka till och kram!

Slängde ut honom, och ångrade mig, jag orkar helt enkelt inte med en separation just nu. Bad honom därför att stanna. Tänker på vårt barn. Det behöver sin pappa, och jag måste ha avlastningen som han erbjuder mig.

Vi har ridit ut stormar förr, men när det blir för mycket runtomkring, då är det jag som får ta smällarna, även om jag vet att inte hälften är mitt egentligen.

Mår så jävla dåligt.

Ursäkta!!
Dina barn kan bli väldigt osäkra och otrygga med sig själv.
Inget barn behöver en pappa som inte älskar deras mamma..
Jag tycker att du har fruktansvärt dåligt självförtroende ta dig i kragen du kommer att klara dig utan honom..
har du ingen familj eller vänner?? som kan hjälpa??
Du kommer att klara det!!!
Jag har många vänner som har separerat och klarar sig fint.
Min syster separerade snart ett år sen, Nu har hon och exet delad vårdnad om barnet. hon har en vecka han har en vecka och hon tycker det funkar jätte bra.
jag tycker så synd om dej kramar från mig!!

håller med v.n
helt rätt det hon säger

Rid inte ut några fler stormar och tro att det ska bli bättre. Det blir det inte, killen måste fatta varför han mår som han mår, och det enda du kan göra är att inte acceptera beteendet. Ingen skall sätta nån i en beroende situation, varken kvinna eller man mot nåt av könen. En relation handlar om ömsesidighet, ödmjukhet, och önskan att vilja den andra väl.

Lycka till, ring en terapeut eller jourhavande medmänniska för att prata med nån som inte är subjektiv i erat fall. Ring även akutpsykiatrin för att få råd. Om du vill så finns det en bra bok som heter "Men jag då?" - Sandy Hotchkins, en bok att rekommendera. Finns ett exempel i slutet av den boken(handlar om en konsertviolinist och dennes partner), läs gärna det extra noga.

Återigen Lycka till och ta väl hand om DIG till att börja med, man kan bara hjälpa sig själv, och ingen annan är mottaglig för hjälp om inte den själv vill eller kan ta emot hjälp. Det är svårt att beskriva färgen röd för en blind människa, likväl som det är svårt att förklara för nån att denne bör söka hjälp för att det är dem det är fel på, om dem inte ser på sig själv med andras ögon som man faktiskt ibland bör göra.