Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 11

Jag är också med!

Jag tog vaccinet mot svininfluensan förra onsdagen, alltså 9 dagar sen. Upplevde sprutsticket som väldigt lindrigt, men morgonen därpå hade jag ruggigt ont i armen. Kändes som att man var stasad, och det strålade värk ner i fingrarna. Det släppte dock efter två dygn, sen hade jag lite efterkänningar i axeln vid vissa rörelser. I övrigt kände jag mig lite hängig dygnet efter sprutan, men ingen feber. Nu har man ju tagit den i alla fall, och det känns lika skönt. Hjärtat flippade inte ur heller, vilket man ju var lite nervös över.

Allasväl: Nu 9 dagar efter känns det bra. Möjligen är det lite, lite stramt fortfarande i axeln. Jag fick verkligen extremt ont i armen så jag kan nästan förstå att det blir en viss eftervärk. Och jag som är orolig för precis allt har mer eller mindre letat biverkningar under den här tiden, men faktum är att det inte varit något att bli så orolig över. Värken i armen kan man ändå ta. Och det varnade dom för på vaccinationscentralen. Sen undrar man ju såklart hur långt efter sprutan man kan skylla på att det är sprutan som orsakat besvär. Om man nu skulle bli risig eller känna något konstigt symtom i kroppen. Det blir ju så lätt att tro att sprutan är boven till allt. Men så behöver det ju inte alls vara. Bara det att man blir så fruktansvärt observant, för nog kändes det ju rätt nervöst när man satt där och lät sköterskan spruta in lite av svininfluensan i ens kropp. Jag var i alla fall glad att jag fixade det, trots min oro för allt! : ) Hur känner du Allasväl, har du fått ont i armen?

Vad modig du varit Hjärtesjälen! Jag är så glad för din skull att allt gått bra och att du fått svar på hur du ska gå vidare. Jättefint att du delat med dig här till oss alla. Jag har tänkt på dig så mycket sen du åkte in, och det var så skönt att höra ifrån dig igen. Och vilket gott fika du bjuder på! Jag smakar gärna av dina godsaker. : )
En stor kram till dig vännen!

Hej på er alla fina vänner! Jag tycker den här tråden är så trevlig, det känns så bra att "vara" här med er. Själv är jag 37 år och kämpade länge med att bli gravid. Efter 5 år lyckades jag med IVF och fick tvillingflickor, som sorgligt nog inte klarade sig efter förlossningen som satte igång för tidigt. Att se sina små barn kämpa för sina liv och inte kunna göra något för att hjälpa... det går inte att beskriva den känslan och ångesten. Mina flickor somnade in framför mina ögon, och det tog mig lång tid att återhämta mig och komma tillbaka till livet. Därefter gick jag igenom 3 tidiga missfall, och mitt hopp om att lyckas få ett litet barn började mer och mer rinna ut. Men så plötsligt gick det, och jag klarade hela resan med stort stöd av sjukvården som kollade mig varje vecka. Allt som allt så kämpade jag i 14 år med att få min högsta önskan uppfylld. Och det gick, till min stora lycka. Det blev kejsarsnitt i vecka 36, och min lilla dotter är idag 3 år och det bästa jag har. Det jag har fått lära mig är att allt är möjligt, även om man kanske inte tror det. Bara man har orken att kämpa.