Är så rädd att förlora min man, han har t-cellslymfom.

Usch, jag blir illa berörd avv sådana här trådar, ändå måste jag läsa. Förlorade min dåvarande sambo , 36 år, för 10 år sedan efter ett år av olika sjukhusvistelser. Jag känner så väl igen den ständiga oron och rädslan som jag just då var ensam om att bära. All fokus låg på honom, jag förväntades bara finnas där och ställa upp med allt fastän jag hade svårt att orka med. Ingen såg mig och min smärta.

Vad jag egentligen vill säga är att det är väldigt viktigt att ha människor omkring sig som ställer upp med det de kan, t.ex med praktiska vardagssaker eller med att bara finnas till och lysna. Jag hade inte tillgång till sådana människor utan stod ensam i både praktiska bestyr och i min sorg. När jag tänker tillbaka på tiden med strålbehandliga, operationer och cytostatikabehandling blir jag ledsen. Det var en frutansvärd tid.