Finns det ingen här som älskar sina bonusbarn?

Jo, jag gör det. Det kräver bara lite mer ansträngning än vad det verkar vara för bioföräldrarna.

Hej! Jag är en av dom som ser det positiva med mitt bonusbarn. Visst finns det saker som är jobbigt, men det vägs upp av det som är bra.
Synd är, att det är svårt att skriva om just det positiva, man glömmer oftast bort det.

Jag älskar min bonusdotter som vi har hos oss på heltid. Inte som jag älskar mina biologiska barn, men jag älskar henne för den person hon är och för att hon är storasyster till mina små.

Jag älskar min bonusson han är världens goaste lilla kille som är storebror åt mina två flickor ! Som Boktokig skrev , att visst älskar jag inte honom som mina egna barn men för den han är!!!

Jag älskar min bonusdotter och kan inte tänka mig något bättre just nu. Har inga egna barn än men jag vet att hon skulle bli världens bästa storasyster. Tycker nog om henne lite extra mycket för att jag i början var så rädd för att hon inte skulle acceptera mig.

Här är en till! Kan inte säga att jag har kommit till "älska" än eftersom det inte har gått så lång tid som vi bott ihop, men de är riktigt härliga barn! Jag är så glad att få vara en del av "deras" familj och ser fram emot varje gång de kommer till oss. Har inga egna barn (än) så jag är glad att få ha barn i mitt liv på det här sättet i alla fall.

Jag älskar min bonusdotter innerligt!! Hon är 17 idag & jag har känt henne sedan hon var 9.

Tyvärr får nog många intrycket att folk hatar sina bonusar efter att ha läst en del trådar på FL, men själv tror jag att barnen är det minsta problemet som sen blir det största. Jag har full förståelse för de kvinnor som kämpat länge för att få ett fungerande familjeliv, men inte fått stöd och uppbackning av sin man. Om sen barnen beter sig illa och respektlöst är det inte svårt att tycka illa om dem. I grund och botten är det ju oftast pappan i familjen som i mångt och mycket bär skulden då han kanske inte vågar säga ifrån och sätta stopp för dåligt beteende.
Om man som bonusmamma i en familj känner att man inte bara har skyldigheter, utan även rättigheter och blir respekterad som person och familjemedlem så tror jag att många situationer skulle bli lättare. Tyvärr kan ju ingen se in i framtiden, men man kan alltid bygga en bra grund.

Jag och min man är fosterföräldrar till en 14årig pojke sedan fyra år tillbaka och jag älskar honom så otroligt mycket.

I början var det skit tufft. Varken min man eller jag hade någon erfarenhet av barn. Fortfarande fattar jag inte att vi fick honom. Men efter många om och men, sömnlösa nätter, skrik och bråk så funkade det. Jag tror att man verkligen måste ge sig fan på att det SKA funka. Som vuxen får man inse att det är vi som skall föregå med gott exempel. Även om bonusbarnet bär sig för jävligt åt så är det faktiskt vi som är äldre och har mer livserfarenhet. Självklart skall dåligt beteende få konsekvenser men i bland måste man låta vissa saker passera.

Här e en till...Jag kan verkligen säga att jag älskar min bonus son lika mycke som jag älskar mina två bio söner...bonusen är idag 4½ har funnits med i bilden sedan han va 1½. Han är världens underbaraste storebror...Han e inte jobbigare eller mer trottsig än vilken annan 4 åring....
Han bor hos oss halva tiden vi har 2v byten... Jag är själv hemma på veckorna med barnen, iom att pappan ligger borta på jobb på veckorna, så de hade varit helt ohållbart om inte jag hade fått va med å bestämma, sätta regler, vara med på mötena på dagis osv. De e ju trotts allt jag som har den mesta av kontakten med dagis när bonusen e här...
Som någon skrev innan att delaktighet gör att man som bonusmamma inte känner sig utanför, de blir ingen svartsjuka gentemot biomamman, alla vinner på de och de viktigaste barnet/barnen är dom största vinnarna...