Min 16 åring hatar sin styvfar

Det är väl dags för ett snack med din sambo först som är vuxen,
tala med honom .
I tonåren har man det svårt även med "riktiga " föräldrar.

Kan ni inte försöka prata om det du och sambon, han kan kanske
rycka upp sig ur "gubb tråket". Även du finner väl honom lite tråkig
Låter det som i trådstarten i alla fall.

Om du och sambon börjar ha lite kul ,kanske det blir trevligare 
stämning  hemma ?

Du och han kan väl börja göra något kul ,bowla ,danskurs eller nåt.
Om ni blir gladare och mer aktiva smittar det kanske av sig ?
Sen om ni får ett roligare liv ,kanske det löser sig automatiskt,
då kanske ungarna också ,kan bli aktivare och gladare ?

Tänkte på samma sak som han e så grå kan inte ni börja göra lite roliga saker. Kanske gå matlagnings kurser så han kan impa på henne genom matlagning senare eller att ni börjar gymma ihop så kanske dottern kan hänga med nån gång och träna med er. Jag har bara varit som din ditter en som hatar min styvmor och detta för att hon va tråkig känndes som hon bara utgav negativ energi och allmänt ful. Har lite mer mogen syn på henne idag. Tror man får denna mogna synen då man börjar få lite saker gemensamt eller man blir impad. Sen kanske ni bör börja aktivera er med hans son när han komemr för hur skoj e det å komma till pappa varannan helg å bara bo vid datan är ju inte så dem direkt då umgås. Vist han e i åldern då man brukar skippa att gö saker med farsan men kanske dags för lite omvändning att dem gör lite saker ihop som din man gillar och sedan att din man kan tänka sig saker som sonen gillar. Typ dra och fiska, spela spel ihop, laga mat, snacka om intressen mm.

Här får du stöd av likasinnad: Har det exakt som du!! Förutom att sambon inte har egna barn. Och att det är min 12-åriga dotter det inte fungerar med.
(Har en 8-åring åxå.)

Funderar ofta på om jag borde lämna honom. Vad är bäst för barnen, att flytta IGEN!! med allt vad det innebär. 8-åringen tycker mycket om honom så då blir hon sårad och måste genomgå en förlust till. Har redan flyttat ett par gånger och nu bott här ett drygt år och barn behöver stabilitet. Ska jag bo kvar och barnen ha en plastpappa som är sur, ibland.? Det är inte katastrof för då hade jag givetvis lämnat honom, men han är... ja, opedagogisk. Inte så himla bra på att ta barn måste jag säga. Trots att han (påstår!?) att han varit sambo förut med småbarn.

Det jobbigaste är att jag känner att han inte tycker om 12-åringen. Det är mer en känsla. Kan inte säga att han är jättedum eller så. Men det lyser igenom när vi pratar om barnen. 8-åringen är mer accepterad på nåt sätt. Jättehemskt.
Och 12- åriga dottern vill flytta hemifrån så fort som möjligt. Frågan jag ställer mej är då: är det mitt fel för att vi bor med honom. Hade hon inte känt så om vi bott själva, eller med en annan man!? Frågan är om jag har för höga krav?? Ofta är det helt OK och ingen är sur osv. Känner mej rådvill måste jag säga. Hade han varit biologiskpappa kanske jag inte hade varit så känslig. vet inte.

Han han är ju ingen lekpappa precis. Har killkompisar som på ett helt annat sätt kastar sej på golvet å bygger med lego, pratar med barnen på deras nivå och är gullig med dem. Önskar att mins sambo var mer sån, men han är som han är : en gubbe!! Och ibland en sur gubbe.

Så du får inga svar av mej bara mer frågor...

Ja jag skulle må jättedålig. krisa ihop enormt det vet jag. Orkar inte bryta upp och flytta igen. Bostad är inte lätt att hitta. Ska barnen byta skola igen?! osv osv. Men givetvis gör jag det om han typ slår barnen eller något mer påtagligt. Men det lite mer diffusa: bra kvalite, var går gränsen där? Alla beslut handlar ju om barnens bästa. En krisande mamma som sitter och mår dåligt - igen. Eller en stabil som kämpar på med att få surgubben att mjukna lite? Det är inte svart - vitt - enkelt livet. Även om många som inte har det såhär gärna tror det.