Min katt dog igår

*gråter för dig*
Jag kan inte ens föreställa mig hur tungt det här måste vara för dig. Jag kan inte ens tänka tanken att mina katter kommer att dö någon gång utan att börja gråta. Jag känner så otroligt starkt kring detta.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19, för att börja plugga. Jag hade aldrig sovit ensam någonstans innan, och hade flyttat till en ny stad där jag inte kände någon. Vaknade upp första morgonen och kände att det skulle bli spännande och kul. Sen ringde min mamma och berättade att min katt som var kvar hemma hos mina föräldrar hade blivit överkörd under natten. Då vändes allt, och jag kände mig plötsligt så liten och ensam. Jag trivdes aldrig i den staden. Det är 15 år sen, men känns fortfarande. Men nu kan jag glädjas åt alla minnen jag har av den katten.

Nu har jag två katter, som nästan är som barn (har sambo men inga barn). Jag hoppas att de kommer att leva riktigt länge, och jag vet redan nu att när de går bort någon gång så kommer det att vara jättesvårt för mig.

Ta tid på dig och sörj. Låt inte någon bagatellisera din sorg med "det var ju bara en katt". Det var din familjemedlem, den du delade din vardag med, och det gör ont att han försvann, det måste få ta den tid det tar.

Jag hoppas att du kan glädjas åt dina minnen mitt i sorgen.

*kramar*