Anonym (hjälp!!) skrev 2009-11-04 14:30:43 följande:
Tack för lite svar! Vad är Eye-q för nåt?Från dagis håll har dom väl "misstänkt" eller vad man ska säga att nåt inte stämmer i ett år ungefär. Han är bara 3 år, men, vareviga dag har det vart nåt på dagis som inte e bra. Han kan inte ta kontakt med barn utan att slåss. De e liksom hans sätt å säga hej typ. Genom att slåss eller puttas. Det har gått så långt på dagis nu att inga andra barn vill längre leka med honom. Inte ens dom större barnen. Dom e rädda för honom pga av att han bara slåss. Sen är han så otroligt stark för sin ålder. Jag får själv ont när han slår mej. Han går på en resursavdelning vissa dagar i veckan med endast 3 barn. Det funkar int heller. Han är lika elak där, även mot fröknar. Hemma är han hopplös, förstår egentligen inte hur ja har orkat med honom( man ska int behöva känna att man inte orkar med sitt barn)Antingen är han på sitt rum å leker, vilket han då gör jättebra, men man får inte störa honom. Då får han fruktansvärda vredesutbrott. Vilket ja själv int tycker e normalt för hans ålder å bete sej så. Han kan skrika i timmar0(vråla, slåss, kasta sönder saker, förstöra, bitas allt möjligt) Han kan inte kontrollera sig själv när han får domhär utbrotten, e precis som allt blir svart för honom. Sen älskar han när andra slår sej. Visst i den åldern förstår man int riktigt, men han blir alltså lycklig när andra får ont. Om nån slår sej rätt ordenligt å blöder tex så har han sån skadeglädje alltså. Även om han ser mej gråta, så tycker han de e kul att jag e ledsen fast ja försöker förklara. Han äter inget längre. Han har int tiden att sitta still för å ätam han går bara ner i vikt. Sova, va e de?? De tar flera timmar varje kväll för å somna, å de e riktiga helvetestimmar. Grannarna tror säkert att ja slår halvt ihjäl honom varje kväll. Så fortsätter de. Ja känner att ja kan inte se nåt positivt längre. Ja orkar int me de. Finns de nåt värre än å höra allt detta negativt från dagis, å att ingen längre vill leka med honom. Men har iaf fått en telefontid i morn på bup, får hoppas att de ger nåt.
Kom bara ihåg att det inte är din son det är fel på, det är hela omgivningen som inverkar på din sons tillvaro. Kanske har han svårt att ta kontakt med dom andra barnen på ett annat sätt än att slåss? Sen bara för att din son får en diagnos så kommer inte problemen att försvinna. Om du har tid googla på det relationella perspektivet.