Förbryllad över åttaåring - vad göra?
Förlåt - bli långt, men så svårt att beskriva. Hoppas på svar!
Har en åttaåring som jag aldrig oroat mig för förut. Hon har haft det lätt för sig i skolan. Hon har alltid haft lätt att få kompisar och ofta själv gått hem till vänner. Det har alltid varit lätt att ta med henne ut. Hon har också lätt att få kontakt med andra vuxna. Ibland har hon varit rörigare hemma, och fått en del utbrott, men aldrig utanför hemmet. Hon har alltid varit ett känsligt barn.
Nu under hösten har hon inte mått lika bra. Hon har ofta haft ont i huvudet och klagat lite på att hon är yr. Ofta har hon varit själv i sitt rum, hon läser mycket och länge. Hon har varit ledsen och säger att vi inte bryr oss om henne. Hon leker inte så mycket med sina kamrater längre, delvis för att de bästa kompisarna hittat nya bästisar.
Hon var ledsen på fritids, och då uppmanade fritidspedagogen henne att gå till skolans kurator. Det gjorde hon, men ville inte att vi skulle få veta det. Förra veckan har vår dotter berättat för oss, och vi har pratat med kuratorn. Jag tog ledigt några dagar och var bara med vår dotter för att hon ska känna att vi bryr oss. Kuratorn är inte så orolig, och tycker att vår dotter dramatiserar en del.
Ibland växlar hennes humör så snabbt. Igår var hon till exempel väldigt glad. Sedan blir det en del bråk när hon leker med sin treåriga syster. När vi ska äta middag är hon på dåligt humör, och säger att hon inte vill leva längre. Senare berättar hon att hon inte vill anmäla sig till skolans talangjakt (som hon pratat om i flera veckor) för att hon inte vet vilken dag den är. Vi pratar en del om att det går att ta reda på, och jag retar henne lite för att hon är feg. Då slänger hon sig på golvet och skriker att hon inte tänker gå upp förrän hon får en kram. Det får hon inte, men hon kommer upp efter några minuter.
Kan känna att jag blir mest arg och irriterad, och skulle hellre ge henne närhet och kramar när jag vill. Ibland har jag känt att jag inte tycker om henne när hon alltid ska gnälla om hur lite vi bryr oss, och det känns så hemskt att känna så för sitt barn.
Har själv växt upp i en rörig familj. Min pappa och båda mina syskon har olika psykiatriska diagnoser och är sjukskrivna. Mina syskon har i stort sett inte jobbat alls i sina vuxna liv. Det gör mig kanske extra känslig, och osäker på hur jag ska göra. Vet bara att jag inte vill göra som det var hemma!
Kanske överreagerar jag, och min dotters beteende är normalt och något som går över? Hon sköter fortfarande skolan och verkar ju glad rätt ofta också. Är mest orolig för om det är på väg åt fel håll.
Hur allvarligt ska vi ta på att hon säger att hon inte orkar leva? Kan man prata med henne om att det är sådant man säger om man faktiskt menar det? Min syster har gjort ett självmordsförsök och min morbror tog livet av sig. Kan ta illa vid mig om jag känner att hon bara är dramatisk.
Blir orolig för att hon inte kände att hon kan prata med oss när hon varit hos kuratorn. Jag vill ju självklart att hon ska känna att vi finns för henne. Men hur?
Hur ska vi hantera hennes utbrott och när hon "kräver" kramar?
Hur vet jag att hon får lagom med ömhet och krav?