Rädd att vara ensam hemma med ny bebis

det kommer gå jättebra att vara ensam på dagarna med din bebis.
jag har varit ensamstående från början och det har gått jättebra. i början sover ju bebisen nästan hela tiden så då kan du duscha, gå på toa etc. du behöver inte hålla i bebisen hela tiden utan den kan ligga själv och sova så du kan fixa hemma.

det kommer gå jättebra ska du se!

Svar till Impartial:

Du är inte fånig eller barnslig. Det är helt naturligt att känna som du gör. Det är ju en mycket stor och omvälvande upplevelse att få barn och man behöver tid att vänja sig. Dessutom har du en massa hormoner i kroppen nu också som "ställer till" det lite extra för dig.

När du ska på toa kan du ta babyn i sittern med dig in.

Japp, jag var också jätteorolig. Det kändes otänkbart att jag skulle fixa det själv. Men man gör det, jag lovar!

Jag var också jättenojjig första dagarna efter att sambon börja jobba igen. Men bara några dagar senare kommer man in i det. Angående duschandet hade jag dottern i babysitter i badrummet...men utanför badrummet borde gå lika bra om du inte har plats :)

Det är tillåtet att känna så! Inte ska du känna att du är löljig!! Du är nybliven mamma, en enorm omställning!

Jag minns inte att jag var jättenojig varenda gång maken skulle iväg när första barnet var nyfödd, men första gången maken åkte iväg en stund efter att vi kommit hem från BB, det var nog andra dagen, så kändes det lite nervöst, men det ska det väl göra tycker jag. Det är ju så nytt, man känner ju inte det lilla knytet i famnen än + att hormonerna löper amok

Mitt tips är ta det bara lugnt och lita på dina instinkter, man hittar små knep som fungerar!

Grattis till bebisen förresten!!

Du kommer fixa det alldeles utmärkt. Jag var döorolig med, med första barnet och ville inte att mannen skulle gå till jobbet. Men jag överlevde. Minns att jag kände när Elliot föddes att det var som att stå på en strand och se ett vidöppet hav framför sig, det här med föräldraskapet och ansvaret för ett nytt liv. Det finns ju ingen karta och det kan ta vägen vart som helst. Det skrämde mig, särskilt när jag blev själv.

Duscha har jag gjort med mina barn liggande på skötbädden i badrummet. Då har jag skötbäddet liggande på golvet, så det är inte nån som kan trilla ner. Där ligger lillasyster, sex månader, och tittar på mig varje dag när jag duschar. Samma sak när jag går på toa förstås. Mat har jag lagat med Ella på en filt på golvet. Jag gör sån mat som går snabbt och som man kan avbryta vid behov, om jag vet att hon inte sover ett långpass när jag lagar. Pannkakor till exempel ställer jag mig inte och steker stor sats av, om jag vet att Ella kommer vara vaken.

Tristessen kan ju bli större när man är själv utan pappan. För mig har rutiner varit boten på den. Typ varje dag en promenad, gärna till biblioteket där jag kan sitta och läsa tidningar medan bebisen sover eller ligger/sitter i vagnen och tittar.

Det var jätteläskigt när maken började jobba (och han var ändå hemma en månad först), jag hann inte äta, gå på toa, duscha osv. Men så småningom hittar man sätt att ha med bebisen i det man gör. Babysitter när man duschar, vi har en mjuk matta i badrummet där jag kunde lägga dottern när jag gick på toa, äta något snabbvärmt med henne funkade också osv. Så våga känn som du känner, det blir bättre!

Jag kommer ihåg när min dotter föddes (för drygt 4 år sedan).
Hon föddes på en tisdag, och på fredagen var vi ute och åkte bil. Jag satt i baksätet bredvid henne, och jag höll på att få hjärtinfarkt varenda gång vi kom till en korsning. Jag var HELT säker på att bilarna som kom från sidorna i korsningen skulle köra rakt in i oss!

Det går över. Jag tror att det där har mycket med hormoner att göra, och det fyller säkert en funktion. Det gynnar ju överlevnaden att vara överbeskyddande mot en sån liten.

SÅ normalt! När vi åkte från BB med vårt första barn var jag så förvånad att de släpte hem oss Jag funderade hela tiden på när någon skulle komma och säga
" Ajja bajja inte ta bebisen och åka hem!"
Kändes som vi gjorde något helförbjudet när vi tog vårt barn och åkte hem!
Jag var urnervös när makens pappadagar var över och JAG skulle hantera situationen hemmavid. Men som allt annat så löser det sig!