Hur hanterar ni vredesutbrott hos era 5-6 åringar?

Det är nu du ska mota Olle i grinden!

Jag vägrar acceptera sådant från min 5½-åring, det blir konsekvenser direkt om han håller på så, indragna privilegier och så talar jag om för honom att man verkligen inte säger så, att man är otrevlig och att andra blir ledsna... ja, säger han så blir jag fly förbannad! Faktiskt....

Min 5½-åring är en försynt och känslig liten kille men han får utbrott han med... särskilt när han inte får som han vill, men vi är stenhårda, har vi sagt nåt så är det så oavsett hur han gapar och skriker, dessutom drar han på sig spelförbund och filmförbud om han fortsätter... han får alltid ett val innan vi verkställer indragningarna.

Nybliven Fru skrev 2009-11-09 06:59:07 följande:

Vet du vad det är helt normalt när jag gick föräldrar utbildningen när min son var 3 år (han är nu 6) så varna dom för den åldern den kallas för pubertet varar cirka ett år
Hemma har jag arbetat in ett system att när jag sagt till tillräckligt många gånger börjar jag att räkna till 3 sen får han ett straff ex ingen TV och de funkar, Han har med haft ryck då han har sagt dumma sker och då har jag markerat hårdare typ säger till en gång sen bestraffning så han förstår allvaret. Många gånger går det att förklara men det är normalt i den ålder härda ut min börjar lugna ner sig och säger inga dumma sker för han vet att de e fel :)

Jag låter min 4.5 åring gå ut ur rummet om hon slåss och skriker. Hon får komma in när hon är färdig. Om hon börjar igen får hon gå ut igen. När hon kommer tillbaka så resonerar vi och pratar om vad vi känner och tycker under ordnade former. Jag förklarar att hon fick gå ut för att hon skrek och slog mig. Eller sa dumskalle eller vad det kan röra sig om. Det funkar hos oss.

Min dotter har varit som en liten ängel så länge nu men för en månad sedan när hon blev riktigt arg fick hon ur sig att hon önskade att jag var död.
Jag fick räkna till trettio innan jag kunde säga något.
Sa att jag visste att hon inte menade det men att man faktiskt inte får säga så.

Jag tycker det är en svår balansgång mellan att det är ok att bli arg men att man inte får säga vad som helst. Och det är också svårt att inte reagera med ilska tillbaka...det är riktigt svårt att inte ta det personligt...men jag räknar i mitt huvud så att jag försöker vara i balans innan jag ger en reaktion tillbaka...någa djupa andetag innan man fortsätter att förklara.

Skulle de aldrig våga göra (bete sig så) , jag skulle bli så fly förbannad att de aldrig skulle göra om det, förlåt men helt sanslöst så respektlöst! 3 o 7 år gamla buskillar. Fast kanske lätt att säga då de inte beter sig så..

Hej,
Skönt att höra att det finns fler som upplevt liknande utbrott.
Kan undra vad Ullis 10 (och andra jag känner privat) gjort för att få barnen att förutse att det är en dum idé att vräka ur sig dumheter.

Nybliven Fru skrev 2009-11-26 08:30:53 följande:

Vet inte riktigt vad du menar? Sen hör det till saken att jag har lätta barn som inte har det där i sig - kan vara jättebusiga, men att säga något elakt eller slåss mot föräldrar, kompisar o syskon finns inte. Många har sagt att de har högt utvecklad empati o det är nog så.

(fast det är ju lite ot) det jag hade gjort är ett långt samtal i skarp ton o tagit bort saker som wii, träning mm et tag (i första hand).

Min dotter har väldigt mycket empati och mycket känslor och i en viss mån antar jag att det är naturligt för barn att testa gränser och prova att säga saker för att se reaktioner. Så som jag ser det är det ett naturligt sätt att försöka förhålla sig till omgivningen och även om det kan "trigga" en att exempelvis höra elaka saker från ens barn så ser jag det positiva att hon uppenbarligen är trygg i att "prova" på mig.
Och att det då ger mig en möjlighet att diskutera och förklara vad som är acceptabelt och hur andra reagerar på utbrott.

Tyvärr är man ju inte alltid så utvilad att man kan vara så pedagogisk och lugn som man önskar..men barnen kan ju också ha haft en jobbig dag och lever ut det i tryggheten på hemmaplan.

Är man med en dag på dagis hör man ju både det ena o det andra trots att det är bra ungar och fröknar.

uh min dotter är sån riktig tonåring bettende, dessutom lite värre också sen lillebror kom för ca 2 månader sen, oh, är så trött inget funkar längre....
blir så ledsen det har varit så några månader och var har min lilla flickan tagit vägen...

Nybliven Fru skrev 2009-11-09 06:59:07 följande:

Jadu...Det blir bara värre ju äldre dom blir. Har en 8 åring med rysligt humör. Det viktiga är att du inte visar att du blir ledsen. För då har han segrat. Man får inte ge barnet uppmärksamhet. Ställ in honom på rummet (inte låsa då :)) och låt honom skrika sig trött. Ju mer du bryr dig desto värre blir det. Han kommer att märka tillslut att ingen bryr sig och då är det inte så kul. När han lugnat ner sig och kommit ut så e det viktigt att du är bestämd och talar om vad som gäller men oxå att du tar honom till dig om han vill ha tröst.
Vi har pratat mycket med barnhälsan och fått jätte mycket råd och tipps.
Felet jag gjort hela tiden e att mitt hjärta blöder och jag har gått in till honom och försökt till slut göra allt för att han ska sluta vara arg. Men då ser han att han har vunnit. Och det blir samma sak nästa gång. Att jag kommit med hot om tv spelsförbud osv just under hans utbrott gör det bara värre. Nu vet han att det blir så om han blir "galen"( hans egna ord). Det är jätte jobbigt att höra honom så arg inne på rummet, men det går över.
Vi e mitt i en "utredning". De råd och tipps vi fått verkar funka jätte bra. vi har även fått tips om omega 3. Och ska börja med det. Våran son har för mycket energi, och vi ska även hitta ett intresse för honom nu efter jul. Han vill börja med jujutsu. Det ska tydligen vara bra med någon form av aktivivitet så dom får köra slut på lite överskottsenergi och därför blir lugnare hemma.

jag har en sexåring hemma som också har enorma utbrott och det är jättejobbigt!
men.. utbrott som sexåring är helt normalt( betyder inte att det ok). det är den första puberteten...jag är fritidspedagog till yrket.. och jobbar dagligen med sexåringar. just nu är jag föräldraledig med våra tvillingar på 10 månader och har även en 4 1/2 åring,. mitt problem är egentligen inte utbrotten det är tiden att hantera utbrotten. jag vet att han testar och slits emellan att vara stor och lite.. det kan inte vara lätt. personligen är jag emot att bestraffa och hota, men ibland har man inget val..
det här är ingen lätt fråga, är det någon annan som känner som jag?

Skrattade igenkännande och var tvungen att visa inlägget för min man. Skönt att vi inte är ensamma. Vår son är så snäll och duktig i skolan men här hemma kan han få hysteriska raseriutbrott. Han kan dunka huvudet i väggen. Säga att han vill flytta, slår mot mig. Jag tycker det är hemskt och känner som en annan mamma att man blir förkrossad och rädd att han ska känna sig oälskad. Bli deprimerad och ta livet av sig när han blir äldre. Han har alltid också haft mycket överskottenergi. Han har aldrig kunnat somna lätt på kvällarna detta är ett ständigt problem då han är jättetrött när han ska gå till skolan. (Han är sju år)

Ville väl mest skriva av mig och meddela trådstartaren att hon inte är ensam. Och tack ni som lämnat tips hur ni hanterar problemet.

6-åringar beter sig ofta så där. Skriker saker, slår i dörrar och är i största allmänhet rätt odrägliga. Jag ignorerar det mesta och tar inte åt mig. Däremot fortsätter jag inte att t ex spela ett spel med en 6-åring som börjar vråla saker. Då förklarar jag spelet avslutat, och talar om att vi kan spela en annan gång när h*n uppför sig bättre.

jaa!
precis så är det !! vad skönt att fler känner igen sig men inte tar så mkt vid sig. jag gör likadant när vi spelar spel..
jag VET oxå att jag har världens gulligaste unge och är inte dugg orolig över att han kommer bete sig så sen! vad skönt att läsa!!

Tycker vredesutbrott överlag är ganska lätta att hantera, oftast märker man ju vad de reagerat på och då försöker jag prata lugnt men bestämt att jag förstår hur hon känner men att hon måste lugna ner sig lite och att nu blir det som jag sagt osv.

Däremot har jag mer problem med barnens gnäll, klagande o gråt (har en på snart 4 o en på 6) vet inte om det också hör ihop med trotsen???

De är oftast trötta o griniga efter skola o dagis, ibland håller det i sig ända till läggdags. Det är påfrestande att höra och inte själv bli sur o irriterad. Det blir jag tyvärr rätt ofta men försöker säga till dem att jag påverkas av deras gnäll.

Jag försöker be dem att prata vänligt och fråga snällt osv annars slutar det med att vi alla är sura. Jag är ensam med barnen.

Igår snurrade min dotter runt och liksom ramlade med flit och började gråta, och jag tyckte mest att hon fick skylla sig själv (då hade hon varit grinig länge innan) då sitter hon på golvet o säger att - så gör inte min pappa, han struntar inte i mig när jag gråter"

Jag tycker inte att jag är en dålig mamma, men på nåt sätt verkar jag inte räcka till?? Nån mer??

Min 5-åring har blivit en riktig "drama-queen"
Hon blir inte arg å otrevlig, men hon bryter ihop och blir jätteledsen och arg om hon ex inte får som hon vill. Jag brukar lyssna på vad hon har att säga, ber henne förklara lugnt. Ibland är hennes åsikter vettiga, ibland kan hon inte få som hon vill. Det är liksom bara hennes reaktion som är överdriven.

Min äldsta flicka (7 år) har precis kommit ur sin period av dramatik, så jag är väl luttrad å vet att det kommer vara så här under något år nu, sedan blir det bättre.
Min 7-åring är nu väldigt förståndig.

Va bra att få lite ideér med hur man hanterar en trotsig sexåring. Jag har en liten kille som tror att han är kung här hemma, och nu ser jag att det är fler än jag som har barn i den åldern som tror att dom är regenter. Jag brukar sätta in min son på sitt rum tills hans utbrott går över. Vi har en dörr som har fula märken efter hans kastande med leksaker. Och ett stort hål i väggen, men det går att laga. För efter ett tag kommer det ut en trevlig och glad pojke som ångrar sig. Däremot vet jag inte vad jag ska göra åt hans rivande, han river sin kompisar i skolan när han blir sur och jag har också väldigt många rivsår ibland. Jag klipper hans naglar men dom är ju vassa iallafall väldigt skämigt att komma till fritids och höra jaha ja nu har din son rivits igen VAD GÖRA?