Snälla föräldrar, GE ER!

Jag hade, och i grunden har, samma inställning som TS. Men är sonen nästan inte åt på en hel helg och bara skrek av hunger och frustration hela söndagen är man inte längre så tuff.
Inte heller när vi mårkte att han nästan hade slutat växa. Då började allt snack om att inga barn i Sverige svälter kännas ganska ihåligt.
Under en period fick sonen bara det han önskade till varje måltid, och började växa på lägden igen, även om det var mycket mindre än normalt.

Vi bestämde oss till slut att inte lyssna på alla lugnande besked vi fick, utom kräva en utredning. Det visade sig att sonen är glutenintolerant och därför inte kunnat tillgodogöra sig näringen i maten. Dessutom hade han ont och mådde illa av maten, och det var därför han tramsade.
Han är undernärd pga glutenintoleransen, och det är en mildare form av svält.

Jag berättar bara för att jag tyvär har upptäckt det alla med barn som inte äter ordentligt vet: när man är rädd att ens barn inte får ordentligt med näring, ändrar man sitt beteende som förälder, och tur är väl det.
Visst är det så att många daltar i onödan kring maten.

Men om inte alla runt omkring mig hade upprepat idet oändliga detta med att inga barn i Sverige svälter och att alla barn får i sig vad dom behöver, så kanske jag hade tagit min oro på allvar och diagnosen hade kommit tidigare.