Snälla föräldrar, GE ER!

När jag var liten var jag den kräsnaste unge ni kan tänka er. Åt nästan ingenting. Mamma och pappa ville alltid att jag skulle smaka på maten, och det gjorde jag. Men då hade jag redan bestämt mig för att det inte var gott, så jag vägrade. de försökte med allt, jag fick äta det som fanns eller inget. Men då gick jag hellre hungrig. Jag fick ta en macka istället, men då blev jag inte lika mätt som på maten och gick snart o klagade på att jag var hungrig igen. Mamma sa: "Du får äta det som serveras, då klagar du inte över att du är hungrig efter en timma igen." Jag var enveten och vägrade äta ändå.En dag när jag sa att maten va äcklig, så började mamma storgråta vid matbordet och sa: "Jag kämpar varje dag för att laga mat till familjen. Vissa familjer får ingen mat, men vi är lyckliga som har möjligheten att kunna laga mat till er varje dag (mig och min bror), men ni är inte tacksamma. Det gör mig ledsen att ni varje dag klagar på att maten inte är god, när jag anstränger mig för att mätta min familj. Ni borde skämmas!"Jag började själv gråta då, och jag klagade aldrig mer på maten jag fick. Jag började uppskatta all mat vi fick, även om jag inte tyckte om det, så åt jag för att inte göra mamma ledsen, samtidigt som jag inte gick hungrig.Jag önskar dock att mamma hade sluppit bryta ihop för att vi kräsna ungjävlar skulle förstå. Mina barn ska äta det som lagas, när det lagas. Det tänker jag göra klart för dem så fort det går!