Snälla föräldrar, GE ER!

Vet inte om ts läser i tråden eller ej. Men jag känner att mitt hjärta vill gråta när jag läser detta. Självklart så försöker nästan alla att vara en bra förälder och när jag fick mitt första barn så trodde jag också att alla barn åt tillsist. Men så var det inte. Probelmen ökade med åren och det slutade med att sonen nästan svalt sig sjuk. Om jag fick i sig något han inte klarar att ät vilket var/är 95% av alla mat som finns så kräktes han upp all den lilla näring som fanns i maten. Efter ett år hos barnpsykolog så kom vi på hyfsad rätsida av hans matproblem. I dag är han en välmående 5 åring men med stora matfobier. Vågar inte ens tänka på vad som hänt om ts varit hans mamma. Undrar om han levat?

Min son har ingen sjukdom eller allergi. Han gillar helt enkelt inte mat. För honom är det att äta en maträtt som han inte gillar som för oss att äta bajs. Inte svårt att kräkas då inte. Enligt psykologen så var det bara att vänta ut han och under tiden ska han få det han gillar så han 1 lever vidare 2 håller magen utvidgad så han fortsätter att känna hunger. För under en lång tid så visste han inte var hunger var. ps både min man och framför allt jag är allätare.

Men hur ska man avgöra vad som är normalfall? När jag var liten var jag otroligt kräsen. Det var jättejobbigt, men det var tusen gånger mer jobbigt att behöva äta mat som växte i munnen och gjorde att det kändes som jag skulle kräkas. Min sin har alltid varit otroligt kräsen. Jag är så glad för att vi har lyssnat på honom och inte bestämt för mycket åt honom gällande vad han ska äta och inte. Då han var fem år förstod vi att han har perceptionsstörningar som gör att mat med vissa konsistenser blir outhärdliga för honom. Men det visste vi ju inte förut. Var han ett normalfall tills han blev fem år, eller gjorde vi rätt i att lyssna på honom och ge honom mat han tycker om/ klarar av att äta?