Autismtråd 9

Ni är alla så duktiga (jag menar detta positivt) och fina med era barn. Vissa av barnen jag läser om är besvärligare än min son. Ända är det så nedbrytande för mig att jag studtals helt tappar livslusten. Jag tänker förbjudna saker, att jag hoppas att jag får dö ifrån alltihop. Tycker att livet är bara trist och skit. Är jag ensam  om de här känslorna? Jag är less på att han har ett sånt jävla humör, rivs, slåss, skadar sig själv, skriker (skriker nästan jämt), slänger sig på golvet, vägrar äta själv, och hans motstånd mot nästan allt gör mig så arg, besviken och ledsen. Kan inte ens ta med honom in i en affär och köpa en mjölk efter dagis. Vill han inte, så vill han inte och då går det inte! Han styr vårt liv helt. Jag älskar honom, men jag är less, less på att livet med barn blev så här. Hur länge ska man stå ut? Blir det bättre med åldern? Han är 3 år.