vad ska man göra när stora syskonet slår sin nyfödda syster?

Visst kan du säga till, men det viktigaste är att du alltid och ständigt är på din vakt. Du får helt enkelt inte låta spädbarnet bli misshandlat!

ja det förstår jag väl jag med men jag tänkte höra hur andra har det och hgur man kan hantera detta...

är jag ensam om detta?

Vi har samma problem, storebror är 2 år och 5 månader, lillasyster är 3 månader. Precis som du säger går det så himla snabbt att man inte alltid hinner reagera. Igår kastade han IKEA-katalogen i hennes ansikte när hon låg på sitt täcke på golvet.

Ibland känns det som att den enda lösningen är att sitta bredvid henne hela tiden när hon befinner sig på golvet eller i babysittern och inte släppa henne ur sikte - eller att hela tiden vara med storebror och låta lillasyster vara ensam i ett annat rum. Men det känns inte som en hållbar eller särskilt rolig lösning i längden...

Vi har försökt prata med sonen i förebyggande syfte och tala om vad man FÅR göra (t ex krama, pussa och klappa försiktigt), så att det ska bli ett positivt samtal istället för att bara säga nej hela tiden. Det funkar såtillvida att han kan rabbla upp vad man får göra när man frågar honom - men sen springer han ändå fram och slår till henne, så det hjälper inte särskilt mycket i praktiken...

Jag tycker också det här är jättejobbigt så jag hoppas någon kan komma med några bra tips och berätta hur ni kunde vända ett sånt här läge.

Åh, skönt att höra att det är fler... här är det också precis så. Storebror, 2år9 mån ger sig på lillebror (2,5 mån) helt oprovocerat och från ingenstans. Han gör det heller inte alls för att vara dum, bara för att reta upp mig. Dessutom har de ju ingen koll på hur hårt de slår eller biter. Försöker ge honom beröm när han varit försiktig, försöka säga att det gör ont osv. Men får oftast till svar " bli arg mamma.." Så jag försöker ingnorera honom så mycket det går, vakta lillebror som en hök och hoppas att det går över snart. Känns som det är ett sätt att få uppmärksamhet, så jag ger honom det så mycket det går. Men visst är det skitjobbigt när man knappt törs gå på toaletten...

Jag har 16 månader mellan mina och känner igen dilemmat ( har också en nära vän med 22mån mellan sina barn). Som du säkert redan tänker så är det ju en svår situation / omnställning att få syskon när man själv är liten. Det går ju inte att föärvänta sig att den "stora" ska visa hänsyn mot sitt lillasyskon...
Jag hade nog sagt t ex vad duktig du är när du klappar så fint... då kanske hon vill klappa fint? (värt att prova), annars hade jag nog pratat mkt med den äldre om hur betydelsefullt och älskat det är mm... Egentid t ex utelek, med det äldre syskonet, mellan matningar osv. Fast då krävs det ju att man har tillgång till vän el partner som barnvakt.
Minns att jag satte på en film( något avsnitt) då jag ammade för att undvika svartsjuka, det blir ju ändå. Med tiden blir det bättre...

Försök tänka att det är bra att storasyskonet uttrycker sin avundsjuka(även om det är jobbigt). Då kan man ju förstå hur syskonet känner, ta till sig det, och försöka hitta något sätt att kompensera det på, så gott man kan.

Vet att det är lätt för mig att säga(nu när mina är 3år och 4,3år) men jag tror så. Man kan ju inte acceptera att det större barnet slår, men går det att avleda INNAN, när man ser vad som kommer att hända, så är det det bästa, tycker jag. Man kan ju försöka ropa på det äldre barnet och fråga nåt eller så, för att avleda och bryta situationen.
Ex, du som är så duktig, kan du hjälpa mig med... Du kan ju så mkt, se bebisen kan ju nästan ingenting el nåt i den stilen. Om syskonet slår, så får man ju stoppa, men utan att bli för arg. Man kan ju säga ex, " det bästa är när du klappar så där fint som du brukar".... Är ingen expert men kanske kan något av det jag skrev vara värt att prova...

Lämna aldrig barnen själva, ha uppsikt hela tiden. Så små barn går inta att lita på.
Försök ge den stora mycket egentid, både mamma och med pappa var för sig så han int ekänner sig utanför. Försök även få den stora att bli delaktig i omvårdnaden av den lille.
Att slåss och  nypa en liten bebis  osv är inte acceptabelt, det måste markeras.

så där har vi det ibland oxå, tror det är supervanligt o tyvär svårt att styra över när barnen är så små....  Saga vet vad hon får göra o inte göra i teorin, men sen verkar dert liksom som att det inte går att styra över de små fingrarna när det kryper i dem så då kommer tjyvnypen iaf...
Passa o vakta o passa lite till, uppmuntra det bra o sen komma ihåg att bebisar är mkt tåligare än vi tror(med det menar ja ej att det är ok att slåss ...)

Tycker det är jättesvårt. Har verkligen provat "allt", och det är så trist och nedslående att inget verkar funka.

Ägnar maximal tid åt storebror även när jag är ensam med båda barnen, försöker amma innan vi går upp på morgonen så att jag kan vara bara med storebror tills det är dags för dagis, myser med honom vid frukosten, han sitter i mitt knä och kramas vid tandborstningen osv. När vi kommer till dagis får lillasyster vänta utanför, samma sak när jag hämtar.

Efter dagis är vi alltid minst en timme i lekparken, då sover lillasyster i vagnen. Vi kommer då hem ungefär samtidigt som maken kommer från jobbet. Vi turas om att leka med sonen, antingen hemma eller ute. Han får vara med och hjälpa den som lagar middag. Vi undviker så långt möjligt att ha lillasyster i famnen när storebror är med.

Vi uppmuntrar sonen att krama och klappa lillasyster försiktigt, och berömmer honom när han gör det. Han kan vara hur gullig som helst och ge henne en kram och säga att han tycker om henne, vi berömmer honom för det - och sekunden senare slår han henne i ansiktet.

Vi har provat att säga ifrån argt, att bara bestämt lyfta honom därifrån, eller - om slaget egentligen inte var särskilt hårt - säga på ett positivt sätt "nej, men man får ju inte slå, krama lillasyster istället". Ibland kommer han springande och berättar glatt och stolt att han har slagit lillasyster.

Jag har bestämt mig för att ringa barnpsykologen på måndag.