• Anonym (vill skiljas)

    Vill inte längre, vill leva ensam, har tröttnat

    Hej alla där ute!

    Är de bara jag eller finns de fler där ute? Ni alla som är med om de/ha varit eller känner någon som har de får svara. Både kvinnor och män.

    Så här är de:

    Jag är gift med en fin man på alla sätt, tillsammans har vi en son. Vi har varit tillsammans i ungefär 6 år. Men problemet är att han sitter alldeles för mycket vid datorn, han ägnar inte så mycket tid åt vår son. Han är mammig och maken blir ledsen för de, han har inte sagt de men jag ser de. De känns bara som om vi är goda vänner som bor tillsammans och inte är ett par längre. Vi har försökt att prata men de jag säger känns inte som de går fram helt, vi har även pratat om skilsmässa. Men vi kommer inte fram till någon lösning, vi har glidit ifrån varandra men han inser inte de. De känns som de är för sent att rädda våran relation de har på gått för länge. Om vi ändå var överens om att skiljas, de är jag som vill skiljas maken vill fortsätta, men de finns inget kvar. De är för sent =( Vill vara han ska förstå de och sluta tjata att vi ska fortsätta tillsammans. Jag vill inte, de visar jag tydligt men han ser de inte.

    Jag tror de bästa skulle vara att vi säljer vårat hus betalar skulden som är kvar av pengarna vi får ut av huset och delar på resten av pengarna som blir över. Sen att vi skaffar eget boende och att vi kommer överens om vem våran son ska bo hos och vem som ska ha honom under vissa helger och lov och såna saker. Våran son är för närvarande under 3 år.

    Någon som är där just nu? Någon som har varit där? I så fall hur gick de? Hur är era liv idag?

  • Svar på tråden Vill inte längre, vill leva ensam, har tröttnat
  • Anonym (***)

    Har själv nyligen separerat och bor nu själv. Sambon satt mycket vid datorn han med, men han skyllde på att det var mitt fel osv att han satt där då han inte tyckte han fick den närheten han behövde från mig osv.

    Nu när vi är isär tjatar han på mig att han vill ha mig tillbaka, men det vill inte jag. Vi har redan en gång tidigare bott var för sig men sen flyttat ihop igen. vilket fungerade väl kanske till en början, men sen blev det likadant igen. Så nu tycker ju jag ju att det verkligen inte är någon idè. Vi har redan haft vår chans och det gick ändå inte.

    Tycker det är jobbigt att han är så på mig nu :(
    Att han inte fattar att jag verkligen inte vill. Att jag nu bara vill gå vidare.

    Vi har 2 barn varav den yngsta är 2 år.
    De bor kvar hos mig, då jag bodde kvar och han flytta.
    Men de är lika mycket hos han och det har faktiskt funkat väldigt bra.

  • Anonym (Jag med)

    Här är en till!! Vi har varit ett par i 12 år och gifta i 6 år av dem. Jag har tröttnat på att alltid vara den som "styr skeppet". Det är alltid jag som ska handla, tvätta, se till att dottern får vinterkläder/sommarkläder etc. Vi pratar inte med varandra längre och precis som för dig TS så känns det som att vi bara är ett par kompisar som bor ihop. Vi gör aldrig någonting tillsammans längre och skulle vi göra något så är det alltid jag som kommer med förslagen och han "gnäller" om att det kostar pengar.
    Till saken hör att vi då har en dotter på 4 år som gör allt lite mer komplicerat. Dessutom är jag arbetslös och ska påbörja en 3-årig utbildning i januari. Vi har dessutom, för bara några veckor sedan, skrivit på och köpt ett hus!!
    Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det här. Jag kan inte flytta för jag inte råd. Studiemedel och massa skulder... Ett barn som ska försörjas...
    Jag har inte ens lagt fram för min man att jag vill skiljas. Även här känns det som för sent att försöka rädda relationen. Det har pågått för länge. Tristessen och att jag alltid ska vara den drivande. Jag är 33 och kan inte se mig i den här relationen mycket längre! Det går inte. Jag mår så fruktansvärt dåligt... Jag vet inte hur vi ska lösa det ekonomiskt heller. Kanske att vi får flytta till huset som planerat och göra de renoveringar vi planerat. kanske ansöka om skilsmässa och bo ihop under 6 månader- 1 år men leva separata liv?! Skulle det funka tror ni? På så vis kan vi få upp värdet på huset och sälja med kanske liten vinst. Jag hinner hitta jobb och lösa mitt boende. Kanske låter orimligt, men jag vill ändå inte skiljas som bittra fiender. Och med barn har vi ändå 6 månaders prövotid innan skilsmässan kan gå igenom. Kanske att man kan lösa det så så blir det smidigt för dottern också? Att vi ändå kan kommunicera som föräldrar och att man har varannan helg fri för eget liv.
    Äh, jag vet inte. Jag är bara så ledsen hela tiden nu. Måste ta upp det här med mannen också. Vet bara inte när jag ska kunna släppa bomben...

  • Anonym (vill skiljas)

    Jag vet inte om de skulle funka, men man ska ju göra de som känns rätt. Jag visste inte heller hur jag skulle släppa bomben men kände att jag var tvungen. Men skulle du oka vaa gift medan ni enovea som säket komme ta ett tag och se bo där du känner att du få göra allt?
    Orkar du kämpa för eran relation? Jag orkar inte för jag anser att de inte finns nåt att rädda längre. Men försök prata med honom du kommer känna en lättnad inom dig de har jag gjort, de ända jag ångrar va att vi inte bestämma att vi skulle skiljas fixa alla papper och sånt sen ja allt som hör till helt enklet.

  • Anonym (vill skiljas)

    Är det bara vi tre som har de så här??

    Finns de inga män som känner igen sig eller ha de tvärtom?? Ni kanske kan förklara varför ni är så beroende av datorn och hur de blev så att ni blev de??

  • Anonym (Jag med)

    Ja, alltså... jag släppte bomben idag... Han blev ju såklart jätteledsen. Men eftersom vi har köpt huset finns ingen återvändo och ingen av oss har råd att ha huset själv. Dessutom måste minst en av oss hitta nytt boende på samma ort så att vår dotter slipper byta dagis.
    Men det blir nog så att vi kommer husera på vars ett våningsplan och sen dela kök och badrum. Vi ska byta en fasadsida och taptsera om lite invändigt så det är ingen jätterenovering.
    Vi räknar med att efter sommaren ska det vara klart. Och om vi tar tag i skilsmässoansökan nu så kommer det vara klart till ungefär samtidigt. Så säljer vi. Under tiden vi bor i huset så får vi försöka komma överens (blir nog inga problem) och liksom börja leva var och en sitt eget liv. En utfasning av äktenskapet liksom...
    Vi ska prata igenom det mer såklart.

  • Anonym (vill skiljas)

    Anonym Jag med: Hur har de gått för dig/er??

    Här går de inte framåt, satt och prata med en vän igår och de va grymt skönt att prata med henne. Finns de någon du kan berätta för??

  • Anonym (Jag med)

    Jag har berättat för min bästis. Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå här. Han vill verkligen inte ge upp och vill kämpa järnet för att få allt att funka. Jag själv vet faktiskt inte om det går... Det har hållt på i för många år (men faktiskt med bra perioder). Men det det handlar om är känslomässigt för mig. Att jag inte känner mig sedd, uppmärksammad. Att jag tas för givet, att jag ska fixa allt, ordna med allt för vår dotter etc.
    Får jag inga garantier (vilket jag ju givetvis aldrig kan få) så bor jag hellre själv och har dottern varannan vecka. Jag kan inte tvinga mig att hålla ihop för hennes skull... Även om det gör enormt ont i mig då jag vet att det blir hon som kommer lida mest. Hon har fått massa mardrömmar sen jag släppte bomben här hemma. Hon märker ju att det är inte som det ska vara mellan mamma och pappa...

    Ja, jag vet inte i dagsläget... Skönt att du också har någon att prata med! Det behövs verkligen!
    Är det massa skrik och bråk hos er eller ni kan föra sansade samtal, när ni väl pratar? Vi kan iaf prata normalt med varandra. Visst, det är tungt och jobbigt och många tårar. Men jag har iaf vågat att äntligen lyfta upp det här ämnet som han verkligen bara har gått med skyglappar för...

  • Anonym (Madde)

    Inte för att ja vet om det är värt nånting.. Men jag rekomenderar er att läsa Kärlekens fem språk, för den som är en.
    Ni har ju inget att förlora på de..mer än vad boken kostar, och den tid det tar att läsa. Men man kan å andra sidan vinna väldigt mycket i längden. Om det inte hjälper något i den situationen/relationen ni är i nu så kanske i relationer längre fram. Den är bra vad de än handlar om för relation..vänner, släkt, barn etc.
    Det är en väldigt bra bok som iaf för mej gjorde att jag såg saker som jag inte ens hade tänkt på innan.
    Visst, jag har vart nära att ge upp många gånger. Men på något sätt så får jag styrka till att orka och vilja kämpa vidare. För jag vet att det en gång har varit jätte bra mellan oss.. Och har jag bara de rätta verktygen så kan vi nog hitta tillbaka till varandra.. eller snarare jag hitta tillbaka till min sambo.

    Styrke kramar till er

  • Anonym (Jag med)

    Madde:
    Ja men jag kan bara tala för mig själv; jag vet inte om jag vill/orkar ta tag i mig själv och bita ihop och kämpa vidare. Igen! Jag har tagit upp massa av de saker jag nu återigen tagit upp med min man i flera år. Inget har hänt eller blivit bättre (jo kanske precis för stunden) men vi hamnar alltid tillbaka i samma gamla spår.
    Jag har rannsakat mig själv; vad har jag gjort för fel? Vad har jag kunnat göra bättre? Men jag kan verkligen inte komma på något! Är det fel av mig att jag tagit på mig ansvaret för VÅR dotter? Att jag har sett till att hon har de kläder och skor hon behöver, att hon kommer till bvc, tandläkaren etc? Han ser inte sådana saker förrän det har blivit ett akut problem. Är det mitt fel att han inte har kunnat "läsa mellan raderna" när jag sagt t.ex. att "Åh, den föreställningen skulle jag vilja se"? Han kunde lagt det på minnet och överraskat mig med ett par biljetter, som exempel. Jag har verkligen försökt, jag har överraskat med att ordna med spa-helg, gjort en hel överraskningsdag med avslut på ett lyxhotell, bokat resa, ordnat barnvakt så vi skulle kunna umgås bara han och jag. INGET liknande har någonsin gjorts för mig. Vår första bröllopsdag var vår dotter 3 veckor gammal och jag hade mjölkstockning och hög feber. Det var JAG som fick stoppa i mig panodil och gå upp och laga till vår bröllopsmiddag. När jag var gravid mådde jag skit nästan hela tiden. Jag hade lagt in små pikar om små saker jag önskade mig som nybliven mamma. Jag förstod ju att något sådant inte skulle ske. På vägen till förlossningen sa jag att jag verkligen såg fram emot att få min efterlängtade kaffelatte och salamie/brieost macka. Inte ens det fick jag! Jag tycker inte att jag kräver mycket. Men när jag t.o.m. får ge min man en lista med bilder och i vilka butiker som sakerna jag önskar mig i julklapp/födelsedagspresent finns i, ja då kan jag lika gärna vara utan. Det är meningen att man ska bli överraskad!
    Ja, jag börjar bli bitter! Men jag kan inte se någon anledning till att jag ska bita ihop, klistra på ett leende och vara "nöjd" med tillvaron. Som sagt; jag tycker jag har gjort så väldigt mycket för att visa min uppskattning utöver den här vardagliga uppskattningen/bekräftelsen. Men jag är så fruktansvärt rädd för framtiden; kommer jag fixa det ekonomiskt? Kommer jag träffa någon ny? Kommer vår dotter ta skada av det här?
    Ja, jag vet ingenting idag...

  • Anonym (vill skiljas)

    Anonym Jag med: Ja vi kan väl prata sansat oftast i alla fall. Men han blir ledsen och gråter jag ber han försöka prata istället men han väljer att gråta. Jag gråter inom mig får inte ut mig några tårar vet inte varför men jag känner mig oxå ledsen. Men jag vet inte heller om jag vill/orkar reparera de här, vi har ju pratat om de förut och då har vi alltid hamnat tillbaka på ruta 1 igen efter ett tag.

    Min man vill inte heller skiljas han vill satsa och reparera, men vet inte om de går längre tror de har på gått för länge. Och jag vill att skilsmässan i så fall ska vara gemensam fast de kommer ju aldrig bli så. Jag har ändå sagt till honom att vi till och med kan rädda oss. Men de vill han inte, jag förstår hade de varit tvärtom hade jag inte heller velat. Men har har ju orsakat de här helt själv, han tror allt ska lösa sig om vi bara har egentid för oss själva men de kommer de inte göra. Jag är en sån som många andra har inga vänner i den staden jag har flyttat till så vem ska jag umgås med på min egentid då da? Medan han har några att åka till. Jag blir så ledsen. De känns som om han tjatar fast han inte gör de och att han lever i någon förnekelse och vägrar inse hur vi verkligen har de. Om vi vill rädda oss tror jag nog de är för sent snart, mina känslor kommer dö ut om jag inte får andas. Eller hur man ska säga. Jag känner mig inte ens lycklig längre.

    Förut innan allt de här börja jag prata syskon men då ville han vänta tills han visste de såg ut efter några månader med en sak, och de förstod jag ville jag oxå men ville ändå bara ta upp ämnet. Tiden gick jag tog upp de igen, då ville han vänta till han visste hur de såg ut om ett par månader igen om en annan sak okej tänkte jag men fråga vill du ens ha fler barn då sa han ja, sen släppte vi de. Och innan vi prata sist så fråga jag när vi skulle starta bebisverkstan då säger han vet inte sen byter han samtalsämne. Och skulle han inte vilja ha fler barn så önskar jag han kunde säga de för jag vill ha fler och hur hemskt de än låter så skulle jag kuna lämna han av den anledningen för min bebis längtan är så stark.

    Jag vet inte hur de kommer gå här hemma, de ända jag vet är att mina känslor håller på och dör och ska vi rädda allt så måste de hända något NU!

    Våran son sover oxå dåligt men de gjorde han innan vi prata om de sist tror jag i alla fall har haft många nätter jag varit tvungen att gå upp så minns inte riktigt när sonen börja vakna på nätterna så jag va tvungen att gå upp, men de kanske är så att han oxå känner att de inte är bra mellan mamma och pappa.

Svar på tråden Vill inte längre, vill leva ensam, har tröttnat