Puckade saker föräldrar säger
Häromdagen satt vi och åt kvällsmat när sonen på 4.5 år inte ville smaka på en ny sak. Lillasyster på 2 år smakade, varpå jag kläcker ur mig: "Titta, hon vågar smaka. Vad modig hon är! Är inte du modig?"
WTF? Som tur var kunde jag rädda situationen med "Det är jättemodigt att säga nej om man inte vill" när han sa nej, men ändå. Ibland förfasas jag över de grodor som hoppar ur min mun. Dock är jag stolt över att jag har slutat slänga ur mig skitsnack som "vad duktig du är" ideligen. Men fortfarande är det svårt att inte skuldbelägga barnen när JAG har gjort något fel. Typ "Mamma var dum som skrek, men du gjorde faktiskt bla bla bla"
Eller när man hör föräldrar som säger "om du inte uppför dig får du inte vara med oss". Hur går tankegångarna där?
Vad ryser ni när ni hör föräldrar säga till sina barn? Vad har ni hört er själva säga för att sedan vilja få det osagt?