Närståendeadoption.
Ni som har eller ska eller funderar på det.
Varför?
Ni säger er vara/agera förälder till barnet/barnen. Blir ni mer förälder genom en adoption? Tänker ni någonsin på hur den andra biologiska föräldern känner? Övrig släkt till barnet som klipps bort?
Hur har ni löst sådant? Om barnet undrar över den delen av sin släkt eller vill träffa dom?
Jag tycker att det är upp till varje familj. Själv skamin sambo göra med min son eftersom hans pappa inte bryr sig det är inte mitt fel om han får lust att vara pappa om 5 år. Varför ska man då ens tänka på den biologiska pappan/mamman
Anonym (Nyfiken) skrev 2009-11-25 23:04:12 följande:
en glad skrev 2009-11-25 23:18:20 följande:
Närståendeadoption är väl ändå vanligare hos tex lesbiska par där den ena blivit inseminerad. Då finns ju ingen pappa/mamma som kan bli utestängd med i bilden.
Ni som adopterar er make/makas barn - har ni tänkt igenom om ni vill hålla kontakt med ert adoptivbarn även efter en skilsmässa.
Om ni inte har lust med det förlorar barnet en förälder för andra gången - inte alltid så lyckat.
en glad skrev 2009-11-25 23:33:09 följande:
Om jag skulle göra det, (är bonusmamma till ett barn och har funderingar på att adoptera det) så skulle det vara för att om min man skulle bli oförmögen att ta hand om barnet(han har enskild vårdnad) så skulle det aldrig vara några funderingar på om barnet skulle få fortsätta att bo med mig eller inte. Inte för att bli mera "mamma", bonusbarnet ser mig som sin mamma och jag ser det som mitt barn.
Jag både är och agerar som vilken förälder som helst och jag skulle inte bli mer eller mindre mamma om jag skulle adoptera utan det skulle vara för barnets skull, det ska aldrig behöva tvivla på mitt ansvar och kärlek för det. Jag älskar det inte heller mer bara för att jag adopterar det.
Jag skulle antagligen få vårdnaden i vilket fall som helst om min man inte skulle kunna ta hand om barnet för det har nästan obefintlig kontakt med biomamman. MEN i den svåra stunden så skulle vi slippa den kampen.
Självklart så funderar man väl även på hur bioföräldern skulle ta det men samtidigt så tycker jag att om en bioförälder har hållit sig borta från barnet under en stor del av dets liv så borde den bioföräldern kunna se bortom sig själv och istället medverka till en adoption för barnets bästa(vilket en adoption handlar om) istället för att säga nej bara för att det är ens första tanke. Samma gäller övrig släkt, om de inte hört av sig under många år så borde även de glädjas över att någon älskar barnet och vill ta hand om det när biomamman inte kan eller vill.
OM jag skulle adoptera barnet så skulle jag absolut inte arbeta mot att barnet får ha viss kontakt med sin biologiska släkt för det skulle bara vara positivt för barnet att ha fler vuxna(och barn) som bryr sig.