Medberoende!? Se hit!

Min sambo går nu i behandling för sitt narkotikamissbruk. Den behandlingen har även ett anhörigprogram där jag upptäckt samma sak som du. Tycker det är väldigt värdefullt att träffa andra i samma situation. Man har mer att bearbeta som anhörig än vad man tror.

Skönt att din kille har tagit tag i sitt missbruk. Hur länge har han varit nykter? Känner du hopp om att det kommer att gå? Tror inte du behöver oroa dig för att han inte längre vill leva med dig. Han behöver dig mer än någonsin nu.

Vad skönt för dig att du också får hjälp! Min sambo är på behandlingshem nu, och de har också ett anhörigprogram. Han har varit borta en vecka lite drygt och kommer hem om tre. När han varit hemma ett tag får jag åka iväg och jag hoppas att poletten kommer trilla ner då. Jag känner jättestort hopp om att det kommer att gå. Jag har försökt få honom att inse under flera år, men nu tog han beslutet själv och jag märker redan när vi pratar i telefon att han är helt inställd på att aldrig mer dricka och han tänker redan på ett helt annat sätt. Det jag kan vara rädd för är att jag inte kommer tillfriskna...

Det måste vara jobbigt att han inte bor hemma. Min sambo är bara på behandling under dagarna, jag antar att man kanske går igenom det tillsammans lite mer då. Skönt att han verkar ha bestämt sig. Det har min oxå nu och man märker verkligen skillnaden från förr. Då trodde han att det var något han kunde fixa själv, han var tvungen att bli av med jobbet innan han insåg att något behövdes göras.

Jag förstår hur du menar när du e rädd för att inte tillfriskna. På ett sätt kommer jag alltid vara på min vakt och lite misstänksam när något är bara lite annorlunda. Samtidigt är jag rädd för att jag kommer att blunda för alla små tecken som jag blundade för förra gången om han skulle falla tillbaka. Jag visste egentligen, men valde att lita på honom för det var ju det jag verkligen ville. Men det är därför jag tycker det e skönt att prata med andra, för att bearbeta det där och verkligen se de där teckena o ta dom på allvar. Samtidigt som jag försöker lita på honom. Det e jättesvårt.

Hur har du varit medberoende?

Jag har trott blint på honom när han lovat att sluta dricka. Och trott på honom varje gång... Jag har ljugit för mina närmaste, och ljugit för polisen vid ett tillfälle när han kört rattfull. Jag har räddat honom och städat upp efter honom och legat hemma och väntat på någon som ibland inte kommit hem på flera dagar.. Jag har hotat med att lämna honom VARJE gång. Jag har förlåtit otrohet som jag lovat mig själv att aldrig göra (min förra sambo var också otrogen). Med mera med mera... Låter helt sjukt när man skriver ner det så här!

Du går inte på Al-Anon? Eller får man det när det handlar om droger? Jo, det får man väl?

Jag visste inte att man kunde gå på behandling på dagtid bara, låter ju smart. Fast jag är glad på ett sätt att han är iväg och kan koncentrera sig till 100 % på det här. Men självklart är det jobbigt att inte ha honom hemma. Vi har även en liten bebis som behöver träffa honom och som han behöver träffa. Men på söndag ska vi och hälsa på!

Ja det är konstigt vad man kan göra och hur man blir en del av någons beroende. Det är ju inte logiskt på nåt sätt men ändå gör man det.

Jag tror det finns något motsvarande al-anon för anhöriga till narkomaner men det finns inte här. Men jag har förstått det som att man är välkommen på al-anon oxå. Tänkte att jag ska gå på det när det är slut på mötena på behandlingen. Just nu räcker det bra. Går dessutom i samtalsterapi vilket är skönt.

Går han tolvstegsbehandling? AA möten oxå? Min kille går tolvsteg och tycker det e bra, även om det är jobbigt. Sen går han på NA möten som han verkligen uppskattar. Jag ska följa med på ett öppet möte för att se vad det är.

Ja, det måste vara jobbigt att inte ha honom hemma speciellt med en liten bebis. Hur gammal? Kul att ni ska hälsa på iaf :) Jag är gravid och det känns så skönt att detta händer nu innan bebisen kommer.

Vad skönt att han tar tag i det innan bebisen kommit. Vår lille är snart ett år. Han förstår ju inte så mycket än, men han märker ju säkert att pappa inte är hemma.

Ja, han går 12-stegs behandling och på AA-möten. Han har redan förberett mig på att de rekommenderar att gå varje dag det första året. Shit alltså! Jag får lov att koncentrera mig på mitt medberoende och gå på mina möten, annars blir det nog jobbigt att vara hemma så mycket om han ska vara borta så mycket... Men det tar vi då! En dag i taget .

Min bror är alkoholist och hans drickande styr mitt liv praktiskt taget. varje gång han dricker ringer han migo gör mig orolig. han fortsätter dricka direkt på morgonen o sen kommer han inte ihåg nånting som har hänt. Han har kört full och kört av vägen men han kom så lindrigt undan. bilen blev skrot men han fick bara ett litet sår i pannan och dessutom lyckades han få det till att det va nån annan som körde o fick ut försäkringspengar för bilen. nåja.. det hör itne hit..
han komemr alltid lindrigt undan.
för en månad sen tog jag kontakt med alkoholmottagningen här i kommunen. där finns en jättebra kurator där som vi känner sen innan hela familjen. han växte upp med min mamma ( som oxå var alkoholist och tog livet av sig 98) , han vet vem min pappa är som e periodare. och jag har lekt med hans barn när jag va liten. så d e en nära vän men ändå inte då vi inte haft någon kontakt på flera år. men han vet vad man ska göra i alla fall.
Nu har jag och min syster varit på ett möte med honom. min bror var sjuk efter vaccinationen men säger att han ahde följt med annars. jag betvivlar d. men vi fick iaf pratat av oss lite grann och han konstaterade att han är alkoholist. han fick en o en halv vecka på sig att ta kontakt själv o nu har luratorn ringt upp honom och vi ska dit alla tre på onsdag. Jag har även fått en remiss skickad till psyk.
känns som jag bara babblar här...
men nu e han full igen.. jag mätte han ute innan o han kände inte igen mig. jag fick en stor klumpo ihalsen o d kändes som att jag skulle spy. jag abra gick därifrån.
jag vet itne vad jag ska göra. sitter här och oroar mig för honom. han ahr ringt en gång men ajg svarade inte. jag e så trött på o höra om vad han ahr gjort eller ska göra osv. jag e ledsen o besviken o vilse...

(syster) Det känns som att du börjar inse att du inte kan hjälpa din bror. Bara det att du stängde av din telefon för att slippa höra på honom när han är full, är jättebra för DIN skull! Och han märker att han inte kan ringa dig i tid och otid bara för att han tycker synd om sig själv när han är full... Jag försökte jättelänge med min sambo, att få honom till psykolog mm, men det var inte förrän jag packade väskan och flyttade som han tog sitt förnuft till fånga. Efter att han suttit själv några kvällar och druckit vin, och festat en helg=). Tyvärr spelar det ingen roll hur mycket du försöker. Det är inte du som ska vilja och det är inte för din skull han ska göra det. Han måste nå sin botten för vad han tycker är ok, innan han kommer göra något åt det. Det du kan göra är att ställa ultimatum, att han inte får ringa dig när han är full och att du inte vill träffa honom när han har druckit, osv. Då har du visat att gränsen är nådd för dig. Hoppas du förstår hur jag menar...

medberoende:
ja jag förstår vad du menar. jag har flänge sens agt till honom att jag itne vill prata me honon när han druckit eller att hanr inger mig mitt inatten o inte kan komma hem. d e itne mitt problem. till saken hör att han e 10 år äldre än mig och jag har två barn under två år.... men han verkar inte förstå att d e mkt o ta hand om...
Jag kan itne lägga min energi på honom när jag måste ta hand om mina barn. Jag vet att d e hans om måste vilja sluta. man kan itne hjälpa nåns om inte vill ha hjälp.
han har varit me om så sjukt många hemska saker o jag förstår att d e svårt o jobbigt o leva me men då e d bättre o bearbeta d genom terapi o bli starkare av d än o förstöra sitt liv.
d e bara så jobbigt att d har gått så ruskigt snabbt bara det sista halvåret. o jag e rädd för att om han fortsätter så här i denna takten kommer han inte leva länge till. o jag vill ju inte förlora honom.

ni verkar ju ändå ha kommit en bit på vägen... känns soma tt jag har flera mil kvar...

För en månad sen kände jag precis som du! Min sambo satte sig i bilen full och körde iväg. Jag har varit livrädd för att något ska hända i 4 år! Men jag kom till en gräns för vad jag kunde ta. Vi har kommit en bit på väg, men vi har ändå många mil kvar. Det handlar om resten av våra liv som vi måste jobba med det här. Vore skönt att kunna säga att man är frisk om 5 år och sen leva "normalt" igen...

Ge inte upp hoppet! Men se till att ta hand om DIG under tiden..