I Sverige..hur funkar det egentligen?

Fiaflopp och Misty: vet ni om väntetiden på privat klinik är lika lång som i landstingsregi?

Tänker på om det mera är en fråga om att hitta en donator, eller om det är själva kön som man ska "brottas" med?

Åhhh, jag går och velar om ÄD är något för oss. Har aldrig förr tänkt i dom här banorna; visste inte ens att det var ett alternativ. Trodde att om IVF inte funkade så var det totalt kört. Stopp. Slut. Finito. Rätt skönt att det inte fanns några alternativ (förutom adoption, förstås), så att man inte skulle behöva ta fler beslut.

Nu dyker nya tankar upp som jag måste ta ställning till. Vill jag bära en annan kvinnas barn i magen? Hur kommer jag att se på barnet, blir det vårt eller min mans barn? Hur känns det att inte kunna se sig själv i barnet? Vad säger man till vår biologiske son - säger man nåt över huvudtaget? Vad säger vår familj (även om det inte är speciellt avgörande...). Hur många försök ska man gå igenom, och har vi verkligen råd till det?

Normalt ser jag mig som en rätt förnuftig person, men här känns det som om det är känslorna som styr rätt kraftigt. Hur stor är min längtan? Min man är nöjd med ett barn och tycker inte att vi behöver få fler barn, men jag är rätt kluven. Det är en lyx att ha fått ett barn, det har man ju insett i det här forumet, och jag får ju uppleva hur underbart det är att vara familj redan, men jag hade ju aldrig påbörjat IVF-behandlingen om det inte var för att få fler barn!

Hur tänker ni? Är det bara jag som tänker så här???