Når inte fram

Hej! Är mamma till två pojkar, 10 & 12 år gamla. Underbara, smarta och goa killar MEN jag (vi) når inte fram till dem längre. Ingenting fungerar käns det som. Vi ställer inte mycket mer krav på dem än vad jag tror att andra föräldrar gör på sina barn i den åldern. De skall sköta skolan, lägga sig i tid och hålla iordning på sina grejer (inte pedantiskt) så att de oftast VET var de har dem. Men varje kväll är det samma diskussioner. De skall stänga av datorerna kl 21,00. Då har de en halvtimme på sig att packa skolväskan och göra sig klara för sängen. 21,30 skall de ligga i sina sängar och de får gärna läsa eller lyssna på lite musik. Men nej, det blir aldrig lugnt i huset innan 23,00. Och varje morgon är det samma stimm om var de har sina grejer. Då visar det sig allt som oftast att de glömt både skolväska (med läxböcker), gympa påsar och sim kläder i skolan. Läxorna skall göras när de kommer hem efter skolan med anledningen att de ju kan slappna av sen, men nej, de har "glömt" att ta hem böckerna eller de har "glömt" att göra läxan. Och nästan alltid får vi höra att de ALDRIG fått information från oss om vad som gäller... De har två papperskorgar vid sina datorer, ändå slänger de glasspapper, yoggi burkar och annat skräp på GOLVET... Vi har förklarat för dem att -om de ställer upp för oss så ställer vi upp för dem, men det gör dem bara förbannade som om att det skulle vara jättejobbigt att ställa upp för någon annan. Den store pojken är i förpuberteten och väldigt känslig, så vi försöker att någonstans möta honom men den lille är BARA obstinat och förbannad, han är omöjlig att möta. Den största delen av vår fritid går åt att sitta och trägla igenom läxor med dem, leta/köra och hämta grejer....laga datorer med tillbehör osv. För oss har det blivit en "lyx" om vi kan sätta oss ner med en kopp te vid ett tänt ljus en stund för att insupa lugnet innan sängdags. Nu är vi less och trötta, och mitt i allt detta så försöker vi vårda vår kärlek till varandra. Vi är alltid hemma hos pojkarna, finns alltid till hands. Jag motionerar en timme två kvällar i veckan och ibland jobbar mannen sent, men annars är vi alltid hemma. Vi försökte med att de skulle få sköta saker helt själva, så som att är inte gympa påsen med till skolan så får de ta det med läraren, är inte läxböckerna med så får de bli efter i skolan, ta konsekvenserna själva. Men vi fick besked av lärarna att det är VÅRT ansvar. Ja, det är det väl också men HUR? Jag har länge känt mig nerstämd och ibland kör jag en stor runda efter jobbet för jag vill inte åka hem. Hem för att trampa på en jacka som ingen orkat hänga upp, hitta blöta vantar och mössor på tomten som någon tappat....och struntat i osv osv. Jag saknar att vara glad, jag ser inte fram emot något längre....jag lever men jag känner mig inte levande. Jag är tacksam som har en man som är lugn, trygg och utrustad med ett enormt tålamod. HUR ska vi nå fram till dem och få dem att förstå att vi måste samarbeta hemma? De är ju också trötta på tjat och gnat. Tacksam för råd.