ångest

Jag har haft återkommande ångestproblem under många år. Har nu en liten son på 6 månader. Allt har gått bra fram tills nu för några dagar sedan då jag började tänka att "tänk om jag inte älskar honom tillräckligt" och då blev jag orolig. Läste om desorganiserad anknytning på internet och började nojja att jag kanske inte är en tillräckligt bra mamma och att han säkert kommer att få sådana problem. Att jag tänker så ger mig ångest och gör mig spänd och fast jag försöker att inte visa det för sonen så märker han nog av det ändå eftersom man läser att små barn är så jätteduktiga på att läsa av känslor. Blir som en ond cirkel där jag blir rädd för att få ångest och så får jag det bara därför. Innan detta så har det ju inte varit några problem och sonen brukar le och skratta mycket mot mig och bli trygg när jag tröstar honom. Men nu letar jag tecken på att han ska vara otrygg med mig för att jag är ångestfylld och då blir väl han osäker också. Jag inser att det är ett helt självförvållat problem utan verklighetsgrund, men om jag försätter tänka och känna så här så kommer det ju att bli ett verkligt problem. Och det är det som ger mig ångest. Vad ska jag göra för att komma ur den här rävsaxen? När vi slutar amma så ska jag nog börja äta antideppresiva för att förebygga att få mina såna här ångest perioder (jag brukar få ångest några gånger per år och det kan handla om vad som helst, men ofta om att jag inte duger, eller om sjukdomar). Det kan hålla på i några veckor varje gång. Vill inte vara en dålig mamma, sonen är ju det viktigaste och finaste jag har. Ska jag sluta amma nu och börja med antidepresiva genast? Eller hoppas att det här går över och bara långsamt fasa ut amningen? Tack och lov så är min man en bra pappa och kan ha sonen mera nu när jag mår så här. Fast då är jag ju lite rädd att min och sonens relation ska bli sämre och att han bara ska vilja va med pappa sen. Usch, vad jag önskar att jag inte hade denna förbannade ångest benägenhet.