Jag känner mig helt handlingsförlamad
Hej. Jag har fått problem med mig själv den senaste tiden som rör hela min vardag och mitt liv. Det yttrar sig främst som att jag liksom inte kan ta tag i någonting. Jag är inte deprimerad och har inga andra direkta problem i livet, men har under rätt lång tid jobbat ensam och känner nu att jag börjar må dåligt av det. Jag har inga problem med att hålla mina arbetstider och göra det jag absolut måste, men det känns som om hela gnistan är borta och jag sitter ofta och bara såsar bort och ägnar mig åt annat (som nu till exempel, men nu försöker jag ju göra något åt det här så vänligen kritisera mig inte för att jag sitter här och skriver detta inlägg 
).
Jag har tidigare varit väldigt sportig och aktiv men sedan jag fick barn har jag inte lyckats komma tillbaka i mina gamla vanor, vilket kanske inte heller är rimligt med tanke på hur jag tränade då, men några timmar i veckan kan jag absolut sätta av. Sedan graviditeten, som nu är flera år sedan, väger jag ca 5-6 kilo mer än förut, vilket gör mig lätt överviktig (alltså rent objektivt. Jag väger för mycket, det är inget jag bara "tycker"). Jag vantrivs i min kropp och mina kläder och drar mig faktiskt för att träffa folk eftersom jag känner mig så risig och fläbbig. Alltihop blir en ond cirkel, en långsam spiral neråt och jag börjar faktiskt bli orolig för min egen mentala hälsa även om jag fortfarande inte generellt känner mig låg eller deppig.
Jag har flera gånger gjort seriösa ansträngningar för att ta mig i kragen och sparka mig själv i ändan och ibland har det gått väldigt bra - en tid, ibland flera månader. Jag har tränat allsidigt och lagom mycket, ätit bra och regelbundet och tagit itu med alla surdegar på jobbet. Men just när jag tycker att jag börjar komma i form igen och att jag är på rätt väg, så är det som att jag slår bakut mot mig själv och gör precis tvärtom, nästan som om det vore ett inre tvång att förstöra alltihop. För varje gång jag "misslyckas" och halkar tillbaka blir fallet allt längre ner och tröskeln blir bara högre för att orka samla ihop mig och göra ett nytt försök. Jag har nu till sist verkat hamna i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet och den här gången tycks jag överhuvudtaget inte kunna resa mig, inte samla mig.
Runtomkring har jag allt jag kan önska, en bra familj och make, en fin liten son, några nära vänner, hyfsad ekonomisk stabilitet, ett egentligen väldigt roligt jobb i egen firma och jag har nära både till fin natur att vara ute (och träna) i samt har många potentiella träningskompisar. Jobbet är inte stressigt eller för mycket, jag planerar själv min tid och det går bra.
Jag tror att jag i botten har någon slags idiotisk perfektionistattityd som är helt kontraproduktiv, eftersom det blir att allt är svart eller vitt. Antingen är jag bäst, eller så är jag värdelös. Om jag inte kan göra allting exakt som jag tänkt, så tenderar jag att skita i alltihop. Jag vet att det är helt fel att tänka så, och att jag borde ha ambitionen att bara göra mitt bästa utifrån rådande omständigheter. Jag vet att jag borde tänka "nåja, det här är bättre än inget alls" och åtminstone upprätthålla några enkla goda vanor. Min strävan är inte alls att VARA perfekt (vad nu det är), utan bara att vara i balans och må bra.
Men hur kommer man ur det här dumma tänket på bästa sätt? Alla mina konkreta försök att lösa det (hurtiga träningsscheman, beslut att alltid göra si eller så) fungerar jättebra så länge inget oväntat inträffar, men jag saknar uppenbarligen förmågan att fortsätta jobba vidare när något går snett, t ex att jag missar ett träningspass eller råkar äta lite mer än jag tänkt vid något tillfälle. Istället för att kunna se det för vad det är (en normal motgång, något som helt naturligt förekommer då och då) så ser jag det som ett misslyckande, vilket blir en bekräftelse på att jag är värdelös, vilket gör att jag helt tappar motivationen och kraschlandar. Jag vet att det är fel och förstår att jag borde tänka långsiktigt, konstruktivt och positivt istället, men jag klarar bara inte ut det rent praktiskt.
Är det någon som upplevt något liknande och hur löste du det i så fall? Har någon tips på bra självhjälpsböcker, eller finns det någon som rentav har provat på att anlita en personlig coach? Jag känner som sagt inte att jag behöver psykologhjälp eller så eftersom jag inte känner mig sjuk eller deppig, men jag märker att jag är på helt fel spår och vill kunna vända den här nedåtgående spiralen till en uppåtgående istället, för jag vet att det går - jag har bara inte rätt verktyg 