Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

little squirrel skrev 2009-12-01 10:36:35 följande:

Det är upp till var och en att uppfostra sina barn hur man vill. Men självklart får inte barnet råka illa ut (agas ex). Själv så försöker jag uppfostra mitt barn utan att missbruka att säga nej. Utan jag pratar med honom och lyfter bort honom. Och det funkar jätte bra, han är 1år.

Jag är också lite förvånad att inte många har ojat sig över detta inlägg. Jag är helt på din sida. Min dotter är bara 8 månader och då är det lite svårt för henne att kunna förstå konsekvenserna när hon gör något fel men jag har redan börjat "uppfostra". Föräldrar idag är ofta så himla rädda för att vara just föräldrar. De är rädda för att barnen ska tycka att de är stränga och rädda för att barnen ska bli arga. Vad gör det? Det är ni som är föräldrarna. Ni bestämmer, så är det bara. Jag är fullt övertygad om att barnen blir lyckligare om de har tydliga gränser. Jag har vänner vars 5-åring brukar lyfta deras hund i svansen och då säger de bara lugnt "så ska du nog inte göra, det kan göra ont." 2 sekunder senare bär hon omkring på hunden igen.

Jag håller helt med dig!

Jag har en nära vän (mamman till 1 1/2-åringen) som RÄTTAR sin man (pappan till 1 1/2)-åringen) när han spontant höjer rösten när dottern gör något som hon inte borde. Det är helt osant! Enligt mamman ska man inte höja rösten alls utan istället diskutera och bekräfta till förbannelse. De pratar ju hål i huvudet på det stackars barnet! Hon får göra vad hon vill och de springer efter henne hela tiden. Hon får inte en chans att lära sig att leka lite på egen hand, de är där hela tiden. Hon har tagit över helt och allt i familjen sker på dotterns premisser. Suck!

Jag hävdar att tonfall och kroppsspråk är jätteviktigt när man bemöter barn. Säg nej med mörkare bestämd röst och ha ögonkontakt med barnet. När barn blir lite äldre är det såklart jätteviktigt att få en förklaring på varför något beteende inte är ok, men en ettåring, herregud. Säg nej och lyft bort barnet eller distrahera med något annat!

Förresten: vadå inte få höja rösten?
Härhemma är vi HELT olika. Jag är uppväxt med rösthöjningar och skrik och i min mans föräldrahem höjde man aldrig rösten. Barn lider inte av rösthöjningar. De lär sig vad som är argt, irriterat, bestämt och glatt ändå. Har läst härinne att om man höjer rösten så har man tappat kontrollen. Nej, när jag tappar kontrollen skriker jag det mest opedagogiska man någonsin kan skrika: "SKRIK INTE!" och det händer INTE ofta och jag inser att det är helt fel. Min dotter brukar oftast då sluta skrika och komma fram till mig (som i reel gråter vid det laget för att jag skrikit åt henne) och kramar mig. Så mycket lider hon...*ironisk*

Naturligtvis ska man man inte skygga för att vara förälder. Man ska guida sitt barn både genom känslor och handlingar och lära dem hantera olika sinnesstämningar. Jag tycker dock många föräldrar inte har respekt för sina barn och ofta är för hårda och konsekventa i sitt handlande utan att ha någon egentlig tanke bakom - bara för att visa sin auktoritet.

Vi har en tre-åring och vi har en väldigt fin kommunikation där både han och vi kommer till tals. Han är väldigt verbal och kan beskriva vad han känner och tycker.

Tex: Jag sitter vid köksbordet och läser tidningen och han kommer fram och gör mig illa tex rivs. Då börjar jag inte skälla på honom eller ha någon sorts bestraffning som jag tycker många kör med utan jag säger till honom bestämt att så gör man inte men inte argt eller fientligt. Sedan frågar jag honom om vad det är han vill och att man måste säga det istället för att göra illa. Då säger han att han tycker det är tråkigt att jag sitter där och att han vill att jag ska komma och leka. Då kan jag säga att jag kommer och leker om en liten stund men först ska jag läsa färdigt.

Om han skulle och sitta och klaga vid matbordet skulle jag naturligtvis fråga vad det är för fel och varför han klagar och då är jag säker på att han skulle ha en förklaring. På maten har han aldrig klagat (det kanske kommer när han blir äldre) men han äter mer eller mindre och vi har aldrig tvingat honom att äta upp - det bidrar ju knappast till någon matglädje på lång sikt men naturligtvis får han inte någon annan mat istället för den han ratar.

På detta sätt har vi alltid löst konflikter mellan mig och min sambo - vi har pratat. Vi har varit tillsammans i 12 år och aldrig skällt eller brusat upp mot varandra. Vi visar alltid respekt gentemot varandras åsikter även om vi inte håller med och det är något vi vill att vår son ska lära sig. Straff är något vi sällan kör med för att vi inte tycker att det ger resultat utan bara mer gråt och bråk.

Jag vet inte om det är vårt förhållningssätt som du tycker är för pedagogiskt. Självklart ska man sätta gränser för sitt barn men hur man visar var gränserna går kan man göra på olika sätt. Som förälder tycker jag man ska fundera på dels hur man själv vill bli bemött om man var ett litet barn och dels på vad barnet lär sig och tar med sig genom det bemötande vi visar dem.

Naturligtvis är inte jag ständigt 100% lugn och pedagogisk och resonerande. Ingen förälder är som han eller hon önskar vara för jämnan. Men det är vår uppfostringsprincip.

Naturligtvis kan man inte tro att man enbart kan resonera med en liten ett-tvååring. Däremot kan man försöka att succesivt börja lära dem ett resonerande förhållningssätt.

Naturligtvis lider inte barn av rösthöjningar i sig. En röst som däremot är aggressiv, fördömmande och auktoritär tror jag inte någon människa mår bra av att få höra. Själv skulle jag bli jätteledsen.

Tycker att det är urviktigt att vara "pedagogiskt korrekt" i alla lägen - åtminstone att man har ambitionen att vara det.
Sedan är ingen fullkomlig och ibland brister det och även om man inte skall skämmas över att vara mänsklig så är det sannerligen inget att skryta med heller. Bestraffningar och hot är definitivt inga bra verktyg!