pyretochbönan0809

Äldre 1 Dec 10:36

53 svar

Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

Ja, självklart ska man prata med sina barn men i vissa lägen MÅSTE man som förälder sätta gränser för vad som är acceptabelt och inte! VAD är problemet med det???

Ex. NEJ det är inte ok att slå på mamma/pappa men inte kan man diskutera det med en 1-åring. Det blir "nej" och sen lyfta bort barnet om det krävs.

5,5 åringen får INTE sitta och klaga vid matbordet för då får han gå därifrån om det inte passar. Vad är det för fel med det?

HUR ska barnet lära sig vad som är acceptabelt inom familjen om vi som föräldrar inte visar dem det? Hot kommer man ingenvart med, men för mig är hot något som inte införlivas. Fakta, däremot kör vi med.

Ex. Tar 5,5 åringen något från affären, typ lösgodis, så får h*n inte följa med och handla på ett BRA tag (självklart efter att ha förklarat varför)

På många härinne verkar det som att det är så viktigt att man är pedagogiskt korrekt i alla lägen men vem är det egentligen? Man ska inte höja rösten åt sina barn, man ska inte vara för sträng, man ska inte ha för många regler, om barnet vill göra något så SJÄLVKLART ska barnet få göra det osv osv osv.

Fick frågan för ett tag sen om det var ok av min kompis att sätta gränser för sin 2-åring och jag var chockad. Vår 16-månaders vet PRECIS vad hon får och inte får göra. Det betyder inte att hon inte testar för självklart gör hon det men då får ju VI säga ifrån.

Vad händer med föräldraskapet egentligen?

Vår älskade Saga 5/7 - 08 och älskade Karna 15/8 -09

neelliee

Äldre 1 Jan 21:05

#31

Stugmamman skrev 2010-01-01 16:25:47 följande:

Jag tror inte det är någon som tycker att man ska ha ett långt resonemang om orsakssammanhang med en 1-åring men med en treåring går det mycket bra om denne är van vid att samtala och van att bli lyssnad på och har fått lära sig tålamod. Detta måste man såklart successivt träna hela tiden. Ett verbalt barn som kan uttrycka sig genom ord behöver inte hålla på att "jävlas 50% av tiden" för att få uppmärksamhet och för att förklara vad denne menar.För att man diskuterar med sina barn och lyssnar på dem behöver det inte betyda att man ger över besluten till barnet eller att det ska ta ansvar. Man håller sig lugn, man förklarar det olämpliga i vad barnet gjort, man förklarar vad det kunnat leda till, man lyssnar på vad barnet tyckte och tänkte, man kan föreslå att barnet tex lägger tillbaka det olämpliga det dragit fram, säger förlåt om det gjort någon illa. "Jag gör inte så nå mer" brukar min 3-åring sluta med och sedan gör vi något annat. Då känner jag att jag har väglett honom på ett bestämt men positivt sätt. Vi har tillsammans resonerat till hur man ska agera. Jag förstår inte vad han skulle lära sig av att bli instängd på sitt rum.Jag förstår det som att många verkar ha problem med turbulenta gräl och bråk med sina barn. Kanske det kommer senare för min son. Men än så länge har vi gått igenom både 2-års och 3-års trots och han är fortfarande en lugn kille som även när han vet att han har gjort dumma saker lyssnar och förstår vad jag säger.Barn behöver gränser men hur sätter man dessa? Genom hot och verbalt våld eller genom att förklara och vägleda?

Man förklarar och vägleder självklart. Men man kan bli arg också. Varför måste det finnas en motsättning mellan att vara pedagogisk och att kunna bli arg? Och varför är det så fel att bli arg ibland? Ilska är ju naturligt, inte farligt i sig och barnet kommer att möta många arga människor i sitt liv.

Då barnen VET att de gör fel, då blir jag arg. Annars är jag pedagogisk och tålmodig. Är utbildad pedagog och resonerar och pratar massor med mina barn. Men de kan trots det åka in på rummet ibland när de trotsar som värst eller få en skrikutsällning om de gör riktigt dumma grejer.

Tycker det låter som du har en väldigt lugn kille och det beror sällan bara på uppfostran. Jag har gjort lika med mina barn och de har väldigt olika temprament. En väldigt lätt, som låter som ditt barn. Såg mig själv som supermamma, sen kom tvåan som var en helt annan liten person.

Niccan

Äldre 2 Jan 01:08

#32

neelliee skrev 2010-01-01 21:05:51 följande:

Man förklarar och vägleder självklart. Men man kan bli arg också. Varför måste det finnas en motsättning mellan att vara pedagogisk och att kunna bli arg? Och varför är det så fel att bli arg ibland? Ilska är ju naturligt, inte farligt i sig och barnet kommer att möta många arga människor i sitt liv. Då barnen VET att de gör fel, då blir jag arg. Annars är jag pedagogisk och tålmodig. Är utbildad pedagog och resonerar och pratar massor med mina barn. Men de kan trots det åka in på rummet ibland när de trotsar som värst eller få en skrikutsällning om de gör riktigt dumma grejer. Tycker det låter som du har en väldigt lugn kille och det beror sällan bara på uppfostran. Jag har gjort lika med mina barn och de har väldigt olika temprament. En väldigt lätt, som låter som ditt barn. Såg mig själv som supermamma, sen kom tvåan som var en helt annan liten person.

Vet att du inte svarade på mitt inlägg, men ville ändå kommentera lite.

Jag håller absolut med dig om både att barn verkligen är olika till sitt temperament (liksom föräldrar!) och att det absolut inte är något fel i att visa ilska som förälder - eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom är det nog av yttersta vikt att man som förälder bejakar alla känslor såväl hos sig själv som andra. För de är ju aldrig fel i sig.

Däremot betyder inte det att alla känsloyttringar skall bejakas eller att ens känslor får leda till vilka handlingar eller verbala uttryck som helst. Och jag tror nog att det är det som möjligen folk tycker olika kring i denna fråga. Alltså vilka känslouttryck och handlingar gentemot barnen som är lämpliga/bra/ok och inte... Och i förlängningen förstås det omvända, vad som är ok för barnet att ta till, t.ex. i sin egen affekt!

Om vi föräldrar blir "tokarga" och tappar fattningen på ett sätt som leder till ord eller handlingar som blir kränkande, kommer det att skada både relationen och barnets självkänsla. Och om vi missbrukar vårt maktövertag för att vi inte orkar/hinner reda ut den verkliga konflikten, ja då har vi också öppnat för att barnet kommer göra detsamma när han/hon får chansen senare i livet. Enstaka tillfällen gör säkert ingen skada, men satt i system som ett sätt att fostra, tror jag det är nedbrytande för alla snarare än utvecklande för någon...

T.ex. detta med "att åka in på rummet" förstår jag faktiskt inte riktigt värdet av? När är en sådan åtgärd egentligen framgångsrik på sikt, annat än som ett sätt för den vuxne att demonstrera sin slutliga makt och förstås (tillfälligt) bli av med konflikten? Ni som tycker att detta är bra och användbart, i vilka situationer använder ni det och varför känns det som det bästa alternativet i de stunder det används? (Jag är genuint nyfiken och avser inte att provocera!)

peace/Niccan

TwistedSister

Äldre 2 Jan 01:26

#33

Jag tror att barn har bra koll på varför de inte får göra ditten eller datten för det mesta. Då kan det faktiskt upplevas nedvärderande att nån ska komma och skriva det självklara på näsan på en hela tiden. Så upplevde jag det när jag var barn iaf, hatade verkligen när vuxna skulle sätta sig på huk och titta en i ögonen och förklara som om man vore mindre intelligent. Jag säger till mina barn nej, eller gör så, och är övertygad om att de är kapabla att fråga varför när de undrar. Ibland frågar de och då förklarar jag. Känner också många föräldrar som ska förklara så himla mycket hela tiden, deras barn brukar springa iväg mitt i förklaringen. Det är inte för att de inte bryr sig det är för de redan vet. Ibland om jag känner att det inte blev riktigt glasklart så sparar jag den tanken till kvällen och så pratar vi om det i lugn och ro i samband med nattningen.

Flickan och kråkan

Äldre 2 Jan 05:50

#34

Stargirl skrev 2010-01-01 16:32:05 följande:

Det är ju en kombination. Dels för att mina barn får positiv feedback om de är duktiga av alla inte bara oss föräldrar. Sedan vill de ju inte bli tillsagda och bli utan sina privilegier. Vi vuxna anpassar oss efter regler för att slippa straff och de flesta gånger för att vi inser att man inte vill drabbas socialt om man uppför sig illa. Jag kan tycka att jag skulle kunna köra 110 i timmen på motorvägen hos oss. Men jag håller mig till 100 då det är vad polisen har bestämt. Då anpassar jag mig efter regler trots att jag själ v vill köra 110. Jag kan ju köra som jag vill men inse att jag kan få böter, dvs bli av med mina privilegier. Samma gäller för vuxna som barn fast på olika nivå.Ibland kan jag tycka att ngn vid en middagsbjudning bara maler och maler. Spontant är min reaktion att säga - håll käften för fan, men det gör jag inte. Jag vill ju inte att ngn ska tycka att jag är helt missanpassad dvs socialt straff att folk inte vill umgås med mig pga dåligt uppförande.Samma med barnen. Jag vill tillrättavisa dem för att de ska snabbt lära sig de sociala koderna och sådant som man måste hålla sig till som cykelhjälm.

Hoppas att de flesta vuxna inte resonerar så....att de beter sig på ett visst sätt för att slippa straff. Det är väl ändå det man försöker att komma bort ifrån i relationer, inte bara med barn, eller?

Jag hoppas de flesta följer trafikregler av andra orsaker än "jag vill och skulle köra vårdslöst om det inte vore så att jag riskerade böter". Jag hoppas att de flesta väljer att inte platta till och svära åt andra vid en middagsbjudning av andra orsaker än att man riskerar att anses socialt missanpassad.

Flickan och kråkan

Äldre 2 Jan 05:54

#35

little squirrel skrev 2009-12-01 10:44:32 följande:

Ja samma här för det här andra är ju närmast löjligt....Pedagogik är superbra i vissa lägen men det går till överdrift av vanliga dödliga som inte är utbildade. Låt majoriteten av pedagogiken finnas på förskolan/skolan och kör med föräldraskap hemma, tycker jag.

Om det är någonstans pedagogik (eller snarare pedagogiken, alla föräldrar använder pedagogik frågan är snarare vilken) är väsentlig så är det väl i hemmet......inte ska man överlåta föräldraansvaret på barnomsorg och skola......

neelliee

Äldre 2 Jan 08:12

#36

Niccan skrev 2010-01-02 01:08:51 följande:

Vet att du inte svarade på mitt inlägg, men ville ändå kommentera lite. Jag håller absolut med dig om både att barn verkligen är olika till sitt temperament (liksom föräldrar!) och att det absolut inte är något fel i att visa ilska som förälder - eller någon annan känsla heller för den delen. Tvärtom är det nog av yttersta vikt att man som förälder bejakar alla känslor såväl hos sig själv som andra. För de är ju aldrig fel i sig. Däremot betyder inte det att alla känsloyttringar skall bejakas eller att ens känslor får leda till vilka handlingar eller verbala uttryck som helst. Och jag tror nog att det är det som möjligen folk tycker olika kring i denna fråga. Alltså vilka känslouttryck och handlingar gentemot barnen som är lämpliga/bra/ok och inte... Och i förlängningen förstås det omvända, vad som är ok för barnet att ta till, t.ex. i sin egen affekt! Om vi föräldrar blir "tokarga" och tappar fattningen på ett sätt som leder till ord eller handlingar som blir kränkande, kommer det att skada både relationen och barnets självkänsla. Och om vi missbrukar vårt maktövertag för att vi inte orkar/hinner reda ut den verkliga konflikten, ja då har vi också öppnat för att barnet kommer göra detsamma när han/hon får chansen senare i livet. Enstaka tillfällen gör säkert ingen skada, men satt i system som ett sätt att fostra, tror jag det är nedbrytande för alla snarare än utvecklande för någon... T.ex. detta med "att åka in på rummet" förstår jag faktiskt inte riktigt värdet av? När är en sådan åtgärd egentligen framgångsrik på sikt, annat än som ett sätt för den vuxne att demonstrera sin slutliga makt och förstås (tillfälligt) bli av med konflikten? Ni som tycker att detta är bra och användbart, i vilka situationer använder ni det och varför känns det som det bästa alternativet i de stunder det används? (Jag är genuint nyfiken och avser inte att provocera!) peace/Niccan

Jag håller nog med dig tror jag (om du menar som jag tror!) , gillar inte heller att tappa fattningen på det sätt som du beskriver. Men som du säger, någon gång händer det väl de flesta. Med skrikutskällning menar jag mer att jag säger ifrån ordentligt, med höjd röst. Alltså t.ex. skriker "Sluta! Vad gör du?!" om storebror slår lillebror. Efter skriket pratar jag ju i vanlig samtalsron med storebror.

Åka in på rummet kör vi med av ett par olika anledningar som fungerar med våra barn:

* Dels är vi en familj och alla har rätt att ha det bra hemma. Om en unge trotsar och surar och förstör för de andra genom att t.ex. skrika så högt att övriga inte kan prata med varandra eller i telefon eller se på Tv eller så, då får skrikbaggen gå in på sitt rum så att ilskan inte stör andra. Som en markering: "det finns 4 andra här hemma och du ska inte få styra över oss alla när du är arg, speciellt inte över dina syskon".
* Med VÅRA barn fungerar "gå in på rummet" som ett bra avbrott. Särskilt den ena har svårt att ge sig i en konflikt och även om den till sak är utredd (t.ex. du får inte gå ut och leka nu kl. 20.30 hur gärna du än vill) kan han fortsätta att gräla och argumentera. Då kan han(efter varning) få gå in på rummet för att den han grälar med ska få sluta gräla. Andra ska inte behyöva lägga en kväll på att bråka om sådant som ÄR bestämt, bara för att son X har svårt att släppa det hela. Resonerar vi. Gå in på rummet har vi märkt ger lindrigare konflikter då vi avbryter grälen som inte kan ge någonting (dvs. den förändrig som barnet vill ha).
* När våra barn går in på rummet hittar de ofta något att syssla med. Ilskan lägger sig oftast rätt fort och de kan slänga upp dörren 10 minuter senare och glatt ropa: "Mamma! Kom och titta på min Legobåt!" När de slipper se den de är arg på kommer de lättare på andra tankar, verkar det som.

Och naturligtvis pratar vi efteråt och i förebyggande syfte, vi diskuterar, ventlilerar och bekräftar våra barn. Men en av dem är helt enkelt lite tempramentsfylld, den andra funkar de flesta "metoder" på bara man pratar ordentligt, lyssnar på honom och kramar ofta.

Tygtiiger

Äldre 2 Jan 08:44

#37

Niccan skrev 2010-01-01 16:26:50 följande:

Jag tror dock bestämt att alla föräldrar verkligen bör fundera på vilka värderingar ens EGNA val vilar på, när det gäller förhållningssätt gentemot sina barn! Vad vill man uppnå med sina regler och vad vill man lära eller utveckla hos barnet när man bemöter det si eller så i olika situationer? Att reflektera rent pedagogiskt över sådant och så långt det går ha ett medvetet föräldrarskap, är ju inte detsamma som att man inte kan eller bör sätta gränser eller att man behöver "prata hål i barnens öron" som någon skrev. peace/Niccan

Precis!

Jag har aldrig tagit ifrån mitt barn förmåner eller inte låtit honom följa med någonstans som straff, för det skulle kännas helt konstruerat och onaturligt. "Nu ska jag göra dig riktigt ledsen för du uppförde dig illa, haha, hämnd på dig!"

Om min son skulle ta något i affären skulle jag såklart bli jättearg, men jag skulle fortsätta ta med honom och handla. Och kolla innan vi går att han inte tagit något, tills jag hade förtroende för honom igen. Hur skulle jag annars veta att han slutat?

Och det här som någon skrev med att pedagogik hör hemma i skolan... visst, om man med pedagogik bara menar konsten att lära ut faktakunskaper. (Nå, om vi hade hållit på det hade vår son inte kunnat läsa, inte vetat hur vaccination fungerade, vad vita blodkroppar gör, varför det blir dag och natt och varifrån regn kommer, men fine.) Men allt jag gör tillsammans med mitt barn bidrar ju till att forma honom som person, att lära honom hur man umgås med andra, hur man förhandlar, grälar, delar upp vem som får bestämma vad, hur man beter sig vid matbordet, osv. Det kan man aldrig komma ifrån. Så i mina ögon är det klokare att prata om saker, på en nivå som funkar för barnet, än att stänga in på rummet, hämnas och liknande. Såklart blir vi arga, men man får ju inte göra vad som helst även om man blir arg, det gäller även vuxna!

Niccan

Äldre 2 Jan 15:44

#38

Neelliee Ok, och tack för att du tog dig tid att exemplifiera.

Jag kan absolut sympatisera med tanken om allas rätt att ha det bra hemma! Förstår även att situationen i en stor familj kan skilja sig från den i en mindre, om inte annat bara av den anledningen att det är fler som interagerar med varandra och behöver få ta plats. Jag har inte heller för avsikt att på något sätt kategoriskt fördöma andras handlande eller val. Jag är ju medveten om att jag givetvis aldrig har hela perspektivtet gällande någon annans situation. Inte desto mindre tycker jag det är intressant att utbyta erfarenheter och diskutera underliggande värderingar!

Min egen son har också ett bitvis hett temperament - och inte minst en integritet och en envishet - som kan få honom att fastna i sina egna känslor på ett sätt som är jobbigt för oss alla när det händer. Främst för honom själv förstås, som än så länge många gånger behöver hjälp att komma ur det hela. Behovet av just ett "avbrott" som får känslorna att landa och ger en viss självbehärskning chansen att infinna sig igen, känner jag igen. Tendensen såg vi redan tidigt. Vi förstod att en av de viktiga uppgifter vi skulle ha i fostran av vår son var just att hjälpa honom hitta redskap för att själv hantera sitt temperament och sin envishet, så att det blir en tillgång i livet snarare än ett hinder. Vi har dock (i af hittills) medvetet valt bort alla former av "time-out"-metoder som innebär att han förpassas till isolering i sin ensamhet eller på annat sätt stigmatiseras som "boven i dramat som skall skämmas".

Vi har istället valt att i en slags ömsesidig förhandling och med ett litet steg i taget begränsa tillgången till det som konflikten gäller, vare sig det är en sak, ett beteende, en person eller ett "rum". D.v.s. gränsen hamnar aldrig längre bort än nödvändigt och vår son är hela tiden med och påverkar var den sätts - dock inte OM den sätts - genom att godta gränsdragningen eller fortsätta ett destruktivt/oönskat beteende. Med förhandling menar jag inte att vi "pratar hål i hans öron" eller håller långa argumentativa samtal. Det kan lika gärna vara ett kort "nej, jag vill inte" eller "sluta gör så" följt av ett utrymme för honom att ge sin respons. Och det är just i detta utrymme respekten ligger. En situation är inte färdigutredd för att vi bestämt det som föräldrar, utan först när vi ömsesidigt når fram till en kompromiss som fungerar för alla. Den behöver inte gillas av alla, men skall fungera med självkänslan i behåll.

Ex ur vardagen)

Vill han leka/ha uppmärksamhet när jag håller på att försöka få maten klar, och jag säger nej och förklarar att jag vill bli klar samt äta först, kanske han blir gnällig för han är trött och initiativlös efter fsk. Givetvis säger jag att jag förstår om han vill leka/är trött/hungrig o.s.v. och ger kanske även honom ngt förslag på vad han kan göra så länge. Jag avbryter dock inte det jag själv valt att göra och anser viktigt = fixa fram mat åt alla. En bra dag kan detta godtas redan nu, men en dålig kanske det resulterar i fortsatta försök att få min odelade uppmärksamhet genom ökat gnäll, som kanske till slut urartar i att han kastar iväg en leksak tvärs över köksgolvet samt skriker att jag är dum. Allt för att försöka få mig och min uppmärksamhet dit han vill. Det är nu den verkliga "förhandlingen" börjar om var gränsen skall behöva landa. Jag tar upp leksaken och lägger den där han inte når den och säger förstås argt att man inte kastar saker så där, nån kan göra illa sig eller nåt kan gå sönder. Vill sonen vara kvar i köket och leka medan jag lagar mat är det ok, men då får han sluta skrika och kasta saker. Vill han skrika får han göra det någonstans där ingen får ont i öronen och vill han kasta saker får han gå dit ingen eller något kan ta skada. Inväntar sonens respons. Många gånger räcker detta och sonen lugnar sig och är nöjd med att själv välja att lugna sig och stanna kvar i köket med mig. Gör det inte det utan fortsätter får jag förhandla vidare genom att visa vad jag menar. T.ex. kan jag lyfta ut honom utanför köket, fortfarande inom syn- och hörhåll men tillräckligt långt bort för att han skall uppfatta "avståndet" och att hans beteende inte längre får önskad effekt. När jag bestämt ställer ner honom passar jag också på att upprepa att han gärna får vara med mig i köket om han vill ha sällskap tills maten är klar, men då får han lugna ner sig först. Inväntar respons. Har det gått så här långt är sonen troligen redan mer ledsen än arg och vi kommer sannolikt överens om att försonas och kramas lite istället, varpå han åter får bekräftat av mig att han nog mest är trött och hungrig och det förstår jag verkligen. Sen får han välja om han följer med mig tillbaka till köket eller om han vill göra ngt annat på egen hand. Kanske vi tom hjälps åt med det sista för att bli klara snabbare. Oavsett har både jag och han sin heder kvar i behåll och ingen större skada är skedd.

Jag skulle ha kunnat skicka in honom på rummet när leksaken flög för sådant är verkligen inte OK här hemma, men jag vill hellre dela hans jobbiga situation än isolera honom. Barn är sällan jobbiga för att de är dumma eller vill vara besvärliga, utan för att något pågår inom dem som de inte klarar av att hantera själva, d.v.s. deras ännu omogna tankar och känslor. Det är dessa jag vill vara med att utveckla, och därför väljer jag hellre närvaron istället för frånvaron! Jag kan tillägga att det inte hör till vanligheten längre att det flyger saker i köket, det var mest tänkt som ett ex på hur vi väljer att agera.

peace/Niccan

Guldrosen

Äldre 3 Jan 14:47

#39

Nu är mina barn stora (17 och 19 år) men jag vill ändå dela med mig av mina erfarenheter.

Jag diskuterade inte så mycket med mina barn när de var små. Jag talade om för dem när de gjort fel och de fick förklara sig. Men om det blev tjafs och gnäll tog vi en time-out en stund och sedan pratade vi genom saken i lugn och ro. Något som vi också har kört med är att ta konsekvensen av sitt handlande.

När vi var och handlade så var det i stort sett aldrig något tjat om att de ville ha godis eller saker. Jag sa ganska omgående ett bestämt nej till "jag vill ha..." och förklarade varför vi var i affären (för att handla mat). Men ibland när de skött sig bra köpt vi något gott eller en sak. Jag är ingen hård och kall mamma.

Min barn har blivit ett par väldigt välartade tonåringar, tycker jag förståss! De sköter skolan och sig själva väldigt bra. De super inte. De röker inte. De slåss inte. De hjälper till hemma och hos släktingar. De är helt enklelt de bästa barnen man kan ha, tycker givetvis jag.

Miafia33

Äldre 4 Jan 22:10

#40

Det är just de oändliga diskussionerna som jag många gånger kan tycka blir överdrivet. Många resonerar och diskuterar för mkt med sina barn. Ibland är ett nej just ett nej och man behöver inte förklara allt hela tiden för barn. Det kan leda till att barnet får svårt att ta ett nej och oftast kräver en förklaring. Jag måste se mig själv som vuxen och barn är barn. Allt prat om respekt för barnen är så självklart så det tar jag inte ens upp. Det är orden som man lindar in det i som låter så pedagogiskt och överdrivet på ngt sätt. Varför göra det svårt? Barn är barn, dem behöver vägledning och gränser. Och ibland behöver vi vuxna stå upp för att visa att vi bestämmer, det är inget negativt. Det ger barn en trygghet och många gånger handlar det om en maktkamp mellan föräldrar och barn. Då gäller det att stå på sig och att hålla fast vid sin ståndpunkt. Ett barn vet sällan sitt eget bästa, då måste vi vuxna vara där och guida och bestämma åt barnen. Att vara en bestämd förälder ses ofta som negativt tycker jag och folk verkar tro att man inte har respekt för barnet, det handlar inte om alls om det. Det handlar om att lära dem hur saker och ting fungerar i livet, hur man uppför sig med andra människor både barn och vuxna.
Om jag uppför mig illa och inte lyssnar på andra människor säger och tycker vill andra till slut inte umgås med mig. Barn måste lära sig hur man uppför sig, vad som är ok och vad som inte är ok. Det är inget negativt. Sen betyder inte det att inte känslor är tillåtna för det tycker jag är viktigt. Man får bli arg, ledsen osv. Men man det är inte ok att bete sig hur som helt ändå. Man får höja rösten och visa att man är arg även som förälder, jag tror det är viktigt att man visar barn att man får visa alla sina känslor, man får däremot sedan ta konsekvenserna av det. Om det är att bli uppskickad på rummet för att lugna sig eller att sitta stilla en stund i soffan är helt ok. Man behöver ibland vara själv för att lugna ner sig och det gäller även barn.

Intressant ämne detta. Pedagogiska föräldrar missuppfattas nog som ngn här skrev tidigare. När jag hör ngn resonera på ett väldigt pedagogiskt sätt med barn som beter sig illa, som gapar och skriker osv kan jag tänka för mig själv att ok här har vi en mamma som diskuterar och förhandlar med sitt barn när ett enkelt nej skulle räckt. Och det är kanske inte så det är alla gånger. Det jag reagerar mest över är bristen på att vara konsekvent, att så många föräldrar faktiskt inte står för vad dem säger utan ger med sig. Då kan jag bli förvånad och tänka att det är barnen som bestämmer i det hushållet, att mamma och pappa låter barnen styra och då undrar jag om de inte märker det själv eller om dem bara är trötta och inte orkar stå på sig.

Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

INNEHÅLL