Vi som förlorat i Plötslig spädbarnsdöd

Hej,

Vår son Ronan dog i PSD den 19 januari 2009 enbart 9 veckor och tre dagar gammal. Hans tvillingsyster Selma fyllde 1 år den 14 november. Här så går sorgen över Ronan och glädjen över Selma och hennes storebror Yann hand i hand.

Jag går i terapi (både enskilt och i grupp för föräldrar som har förlorat barn) för att bearbeta detta trauma och lära mig att leva med tomrummet efter vår lilleman.

Värme,
Micha

Ja, det är verkligen upp och ned samtidigt. Man måste ju fungera någolunda i vardagen med två andra små som behöver sina föräldrar och kräver att saker och ting rullar på.

För mig så går det i vågor, detta med att informera mig om PSD. Eftersom det inte finns något "riktigt" svar som förklarar gåtan, utan enbart teorier och riskfaktorer, så känns det lite meningslöst tycker jag att gräva vidare, i alla fall just nu, men jag gissar att jag kommer att gräva vidare den dagen vi beslutar oss för att försöka få syskon. Har ni funderingar på att försöka få syskon till er son ?

Får ni någon hjälp av släkt, vänner eller professionnella ? Min man vill inte prata om det så mycket... varken om vår lilleman eller dagen då han dog.

Just nu så är vi inne på att starta syskonverkstad 2011-2012 ungefär, och eftersom vi måste gå via provrörsbefruktning (inga äggledare) så är det helt säkert att det inte blir någon bebis innan dess i varje fall.

Tänker ni ha larm för syskonet / syskonen ? Själva så fick vi låna ett sjukhuslarm åt vår överlevare ca ett halvår, sedan så köpte vi ett babysense att fästa på blöjan. Det känns som att vi kommer att skaffa en hel uppsättning med larm om vi får en liten igen...

Vi fick också höra liknande och trodde på läkaren... Till mig så sa han, läkaren, att larm bara var ett sätt för företagen att tjäna pengar på föräldrars rädsla och att de inte hade någon påvisbar effekt...

Vill bara säga att jag kommer tillbaka så snart vi fått internet.. har precis flyttat o sitter nu på cyber..

Nerja : Beklagar verkligen er sorg, både över er bebis och nu senast över missfallet. Jag förstår att det är väldigt tungt nu.

Om en vecka så är det 1 år sedan Ronan dog.
Återupplever allt just nu

*Kramar om*

Själv så har jag nu tagit mig förbi årsdagen för Ronans död. Jag tar antidepp sedan 1 och 1/2 vecka tillbaka, och det känns mindre tungt just nu. Det lär väl komma bakslag då och då, men just nu så känns livet ljusare.

För oss så hände det vid 19-tiden.

Vi har ingen gravplats och således inget som lämnas där heller. Jag har Ronans tomma urna kvar hemma med hans napp i och den har inte ännu fått någon speciell plats eftersom vi nyligen flyttat. Så småningom så ska den få en plats inne på mitt arbetsrum där jag tillbringar mycket tid. Vi ska också sätta upp en hel del foton där också, men det har vi i och för sig redan i resten av lägenheten också.

Jennijen : Ja, vi valde att sprida Ronans aska på en plats i närheten av min mans barndomshem och så tog vi med oss den tomma urnan hem. På vägen hem så stoppade vi ned lillemans favoritnapp i urnan.

Det var ett aktivt val att inte ha gravplats eller spara på askan hemma.

Innan vår son dog så blev vi avrådda från att skaffa andningslarm. Efter att vår son dött så fick vi ett sjukhuslarm med elektroder åt tvillingtjejen. Om vi får barn igen så kommer vi att få låna larm även då.

Hej där !

Här så är det rätt så okej. Min tös blev 18 månader igår, tiden går så fort ! Det är nu snart 16 månader sedan hennes tvillingbror dog.

Vad gäller dina frågor så kan jag bara svara utefter hur det har varit för mig med en överlevande tvilling, och jag tycker att det har gått ok. De första 6 månaderna efter Ronans död var jag vääääldigt orolig av mig (hade sjukhuslarm på tösen typ jämt...) och det mesta kändes nattsvart. De 6 efterföljande månaderna var också mycket jobbiga, men inte på samma sätt, och jag fick andrum och avbrott i sorgen. Efter ett år så kände jag att jag ändå lyckats komma över det värsta, och nu spånar vi på framtidsplaner och ler på riktigt.

Ronan finns med oss i våra hjärtan, men det är ett mycket ljusare minne nu.

Värme !

Googla själv om du är intresserad. Det finns nog ingen här som kan priserna utantill.

På sidan, hur så ?

Det handlar inte om att vara välkommen eller inte, men jag svarar dig på samma sätt som du frågar - kort och utan empati.

Jag förstår inte varför du ställer en fråga om hur våra barn dog när du lätt kan hitta svaren i tråden om du bara tog dig tiden att läsa eller varför människor som är i sorg efter att ha förlorat barn ska leta upp prisuppgifter åt dig - kan du inte göra det själv ??

Hej igen !

Kram på halvårsdagen till dig. Hoppas att det går så bra som möjligt och att du har bra stöd omkring dig.

Ja, alltså... i början så var jag helt övertygad om att Selma också skulle dö (och även storebror Yann) - att det bara var en tidsfråga. Det kändes helt meningslöst. Jag hade sjukhuslarmet på Selma tills hon var 8 månader gammal, sedan Respisens tills hon var strax över året, då slutade jag med alla larm. Instämmer f.ö. med någon som skrev tidigare om att Respisens larmar titt som tätt när barnet blir mer rörligt eftersom den då lätt glider av.

Jag kan fortfarande få hjärtslag och tänka att hon dött i sömnen. Det händer oftast när hon sover "bra" och länge. Då får jag panikångest och har svårt för att gå och titta till henne för att jag är övertygad om att hon ligger där, kall och livlös, och det vill jag aldrig uppleva igen. Men oftast så har jag nu hopp om framtiden och vi har även pratat om att försöka få syskon om ett eller ett par år.

Det är svårt att släppa lite på kontrollen, men man lyckas ändå släppa lite på den vartefter. I alla fall så har det varit så för oss.

Kram !