Vi som förlorat i Plötslig spädbarnsdöd
Kikar in, orkar inte skriva något än men jag läser och samlar kraft. Nu har jag i alla fall tråden i "mina favoriter".
Inlägg från: Fama123
|
-
-
Vad sorgligt det är att vi är så många. Är så ledsen för allas skull. Vår lille E har nu varit död längre än han levt (eller, han levde ju för fullt i min mage mycket längre än så förstås) och det är ohyggligt tungt. Jag tror fortfarande inte att jag begripit riktgt vad som hänt. Att han funnits, att han är borta, att han aldrig mer kommer tillbaka. Trots det har jag börjat jobba. Bara 25% visserligen, men jag är inte säker på att det gå så bra. Hur har ni andra gjort? När kom ni igång med jobb, hur har FK hanterat er?
-
Jennijen: Ja det är obegripligt. Små bebisar ska inte vara döda de ska leva och bli större. Det är så orättvist och så fel. Jag började jobba på mitt eget initiativ, men mitt omdöme kan nog vara lite grumlat i fråga om vad jag klarar av och inte. Redan i december bokade jag in en kurs nu i mars. Det kändes länge då men nu... blä. Jag bokade in den för att ha något att förhålla mig till och kände att jag var tvungen att jobba ett par veckor innan det är dags. Och det är väl förvisso klokt, men ändå. Min man jobbar 50% sedan i slutet av januari. Vad hemskt för er, att tvingas ut av sådana skäl! Låter ohyggligt jobbigt. Visst stressar FK mig men vi har åtminstone den ekonomiska möjligheten att vara hemma obetalt någon månad om det skulle bli så.
-
Allt och lite till: Jaha och du tänker att våra barn dött för att vi inte haft larm, eller? Förstår inte riktigt syftet med ditt inlägg.
-
Visst var det tur! Är du också uppe på natten och kollar att storebror andas nu?
-
Heiwen skrev 2010-02-24 13:56:10 följande:Jag kollar både storebror som är 6 år och min sambo.. Livrädd att det ska hända dem något.Mmmm jag med. Vi har en 4-åring och en 2-åring, springer rätt ofta och kollar dem. Även maken. Och så är jag rädd för bilar, vi lyckades bli påkörda bakifrån med barnen i bilen bara några veckor efter att E dog, det gick ju bra men nu är jag rädd för trafiken också. Har blivit besatt av liv- och olycksfallsförsäkringar (barnen har sen förut, men jag och maken har väntat "till ett annat tillfälle") men det är ju inte helt lätt att välja "det bästa" nu, jag är fortfarande helt borta i skallen och kan inte direkt utvärdera för- och nackdelar, ställa fakta emot varandra och sådär.
-
Jennijen: Oj vilken chock. Det måste vara oerhört svårt att omvärdera och tänka på annat sätt, vänja sig vid något nytt. Som om man inte har nog med att hantera att ens älskade lilla barn inte lever längre. Jag förstår din oro och rädslan för nästa barn - sannolikheten att barn dör i PSD är ju också så liten att "man inte behöver oroa sig". Det är skönt att ni har stöd, se till att utnyttja och kräv det ni känner att ni behöver. Och vilket mirakel er lille Winston var! Fantastiskt att ni fått ha honom, att han fick leva och ha det bra med er under sin lilla tid på jorden. Kram.