Separation med barn på 2 år

Låt det gå lite tid, allt är ju så nytt för henne.

Precis sådär var det för oss...men vår son hade precis fyllt 3år... Vi hade också möten m. fam.rätten och gjorde ett liknande schema som utvärderades med jämna mellanrum. Vi hade också svårt att kommunicera och hade svårt att veta hur vi skulle dela på tiden- men efter ett tag blev det iaf att vår son bor mer hos mej, nu är han hos mej 8nätter av 14 vilket vi alla tycker fungerar bra!

Men som sagt, Ni måste nog låta det gå ett par månader innan ni utvärderar, en 2åring anpassar sej jättesnabbt och jag tror inte att det spelar henne ngn roll att ni äter middag tillsammans osv, snarare att det kan göra henne mer förvirrad när du går sen... När hon växer upp kommer hon ju inte ens komma ihåg att ni bott tillsammans utan för henne kommer det ju alltid vara naturligt att ni lever sepererat!

Min son kommer inte ihåg att vi levt tillsammans, och det har nu gått 1½år... Han säger att N (min sambo sen 1år tillbaka) alltid varit med honom och pratar om att N var med när han föddes och berättar saker som om N varit med hela tiden! På dagis när han tex ritar sin familj så ritar han Mamma, Pappa, N och den nya bebisen i magen När andra barn påpekar att man inte kan ha 2 pappor så säger han att han har minsann 1 pappa och 1 N

Jag vet att det är sjukt jobbigt och att man tolkar minsta lilla grej som är negativt med barnet att det beror på att Ni separerat men hon är ju faktiskt 2år, hon kanske är extra mammig nu- det kanske hon skulle varit ändå? Hon kanske är i en utvecklingsfas etc etc

Mitt råd: Låt henne vara och se hur det utvecklas m. var uppmärksam på hur hon verkar må! Tycker du att hennes pappa är en bra pappa så lita på honom!

Lycka till!

Varvar ni vem som har henne må-ons osv?

Ja, ena veckan har man henne mån-ons plus helgen, nästa bara ons-fre.

Anonym (Orolig mamma) skrev 2009-12-11 17:02:38 följande:

Alla barn mår inte bra av vvboende. Eftersom dagispersonalen reagerat är det din skyldighet att se till att få en förändring för barnets bästa. Nästa gång blir det en socanmälan och det önskar varken du eller pappan antar jag. Boka tid för samarbetssamtal och se om ni kan hitta något ni kan komma överens om som kan göra livet lättare för ert barn.

Jag förstår att du är orolig.
Jag o mina barns (2) pappa separerade för snart 2 år sen. Jag flyttade till en annan stad o vi började varannan vecka på 2 olika dagis eftersom x-exet bor i en annan stad men barnen började bli oroliga.
Sen flyttade ja till en annan stad igen för att komma närmare jobb o vänner.
Jag är ensamstående o han bor ihop me en ny tjej som barnen tycker mycke om o hon tycker om barnen.
Samspelet mellan barnens pappa o mig fungerar jättebra, för barnens skull.
Vi diskuterar olika bekymmer via msn som är lättare o ibland via sms o telefon, eftersom jag jobbar obekväma tider så kom vi överrens om att låta barnen bo hos deras pappa varje vecka o hos mig varannan vecka (fre-måndag), ibland byter ja med arbetsmkamrater på jobbet o är ledig torsdagar o fredagar eller så ställer mina föräldrar upp o hämtar barnen lite tidigare så dom kan komma hit o sova o så träffar jag dom då efter jobbet o hela den helgen som jag ska ha dom.
Dagiset som dom går på nu berättade ofta om att barnen blev röriga när dom bara var där varannan vecka o andra vecka i den förra komunen jag bodde i.
Idag mår barnen mycke bättre eftersom dom får ett fasst schema o vet vilka helger som dom kommer hit.
Jag var mycke bstämd me att skriva ett vårdnadsavtal eftersom jag är rädd att folk runt oss säger att vi ska strida i olika saker. Där står precis allt, hur vi gör med barnbidrag osv.
Samspelet mellan föräldrar är jätteviktigt för att barnen ska må bra, det får helt enkelt den andra parten förstå.

Vad menar du med att "nästa gång blir det en socanmälan"? Skulle dagis anmäla oss eller vem? Jag kommer nog ringa familjerätten på måndag och se vad dem säger.
Skulle vara skönt att få prata med någon som är proffs inom ämnet.

Jag tror säkert oxå att vi borde ge det ett par månader till innan vi utvärderar hur hon mår men det är inte så konstigt att man reagerar på negativa förändringar hos barnet när man precis separerat.

Anonym (Orolig mamma) skrev 2009-12-11 20:32:30 följande:

Ja,förskolan har anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa.

Om de anmäler i såna här fall där det handlar om umgänge vet jag inte men eftersom de utgår från barnets bästa och att de väl vet att ni separerat och barnet uppenbarligen inte mår bra av det umgänget ni har nu så kan jag tänka mig att de kanske skulle kunna göra det om det fortsätter

Pratade med mitt x nyss och han sätter sig verkligen på tvären. Han kan inte se att hon mår dåligt. Och kan absolut inte tänka sig att gå till Familjerätten igen eftersom allt funkar så bra... Han tror att det går över för dottern. Ååå jag blir så trött, vet inte vad jag ska göra? Kan jag gå till Familjerätten själv? Säg att jag och Familjerätten skulle tycka att det bästa för dottern är att hon bor på ett ställe och han vägrar, vad händer då?
Jag ska försöka prata med personalen på förskolan oxå, kan vara skönt att höra deras åsikt om vad dem tror är bäst för dottern.

En liten tanke bara...utifrån din TS så klarar ju pappan av flickan lika bra som du gör. ( pga att hon ju faktiskt bor där lika mycket som hos dig )
Varför inte låta flickan bo mer hos pappan då? Jag tänker att eftersom du anser att flickan mår dåligt av att bo vv, så kan du ju enkelt lösa det själv...
Låt flickan bo mer hos pappan, så slipper ju flickan "Hoppa" emellan...

Tänk att jag föstod att det skulle komma ett sånt svar!!!
Du har ju ingen aning om hur hans arbetstider ser ut osv... så det skulle inte vara något alternativ. Det är mamma hon ropar efter på dagis. Och det är mamma hon kommer till om vi båda är tillsammans med henne... Visst kan hon vara extra mammig just nu men han skulle aldrig vara villig att ändra på sitt sätt att jobba. Han tycker det är perfekt att ha 50 % "egentid"!

Vi separerade när pojken var 10 månader. När han var 1 år började vi försiktigt med först ett dygn hos pappa, sen två. Sedan körde vi precis likadant schema som ni gör nu. Vi var dock ganska flexibla, så grät sonen hysteriskt efter mig, så fick jag hämta hem honom tidigare, och tvärtom.

Det fungerade bra, bara man kommer överens om att sätta BARNETS behov i centrum. Så gott man kan...man är bara människa.

Nu i höstas när pojken var drygt 2 år kände vi att han började bli stressad av det "korta" schemat, han hann aldrig landa, så vi började med varannan vecka istället. Fungerar toppen nu igen!

Även nu är vi flexibla och hälsar på den andre ibland och så.

Känn er fram och ge det tid och sätt BARNETS bästa. Barnet behöver er båda. Frågan är HUR.

VI separeder när sonen va två.......hade varannan vecka med en gång o det fortfarande.
Jag har den inställningen att jag vill aldrig ta ifrån honom sin mamma eller pappa, så det är varannan vecka som gäller.
O så länge man själv är bekväm med att ha det så så tror jag att barnen känner av det.

Jag tror faktiskt på ditt ex när han säger att allt är bra när hon är där.
Hon lär ju känna av dina känslor o att du inte vill lämna henne till pappan.

Lär dig slappna av o gilla läget istället!!

Anonym (Gilla läget) skrev 2009-12-12 22:13:39 följande:

Jag håller inte alls med dig. Jag tror att vissa barn klarar av vv boende jättebra från början men vissa barn är mer känsliga och behöver längre tid för att vänja sig. Jag är så trött på människor som endast utgår från sin egna situation (dvs har ett barn som klarar av vv boende från start, utan att tänka på att alla barn, liksom vi vuxna, är olika och har olika behov.

TS: Kan du inte be dagis prata även med pappan om att hon är ledsen? Det är oftast lättare att en oberoende part pratar med den andra föräldern eftersom det annars kan tolkas som den andra har en "baktanke" med att ta upp problemet.