Dvs att den andra föräldern inte har något umgänge med barnen?
Helst ni med fler än ett barn.
Jag har två barn på 1år och 3år. har haft dem själv nu i ca 9 månader då deras far beslutade sig för att bara vandra ut en dag.
Känns som man ännu inte riktigt fått kontroll på alla rutiner.
Helst när ettåringen testar gränser och 3åringen trotsar.
Man är på fötter hela deras vakna tid och passar.
Hur har ni det?
Funkar vardagen bra för er?
Jag är själv med två barn som snart fyller 5 och 7 år. De har olika pappor och jag har varit själv med dem sedan yngsta var två månader.
Pappa nr 1 träffar barnet ca 2 timmar varannan lördag (i bästa fall om han inte ställer in...) och pappa nr 2 har ingen kontakt alls.
Nu går barnen på dagis och sexårsverksamhet och jag jobbar heltid. Vardagen funkar hyfsat, men så är de ju lite äldre också. Minns att jag tyckte att det var som värst när de var drygt 1 och 3 och vi skulle börja med dagis och jobb mm.
Du är själv inne på lösningen, fasta rutiner är superviktigt. Det ger barnen trygghet och det underlättar ditt liv enormt.
Har du något socialt nätverk? Någon som kan hjälpa till när det kör ihop sig? Någon som kan ta barnen någon timme så att du får "andas"? Sånt är jätteviktigt....
Jag lovar att du fixar det och du kommer att växa som människa av det, att veta att du klarar det.
Hej "kul" att höra att det finns fler.
Nja mitt sociala nätverk är rätt litet.
jag flyttade hem igen iom att han lämnade mig för att få lite stöd av familjen.
Men min mor är sjuk så, så mycke fysisk hjälp kan jag dock inte få och mina vänner har nog alla gått vidare.
Det är lite svårt att skaffa sig nya kontakter med när man är som lite halv låst.
Jag hoppas det kommer ändra sig lite nu iom att jag börjar svetsutbildningen.
Jag känner att som det är nu så vill jag bara bryta ihop vissa dar.
Det sätter verkligen tålamodet på prov.
Försöker tänka en dag i taget dom blir äldre och kommer förstå mer.
och det kommer bli lättare att komunicera med dem.
Men det är svårt ibland..
Jag är ensam på heltid med en fyra åring och en på snart 7 månader.
Jag tycker att det går alldeles utmärkt att ha båda ensam hemma, vi försöker ta oss till öppna förskolan och träffa andra med barn i samma ålder.
Jag är ensam med min 6-åriga dotter sedan drygt 3 år tillbaka.
Fungerar gör det men det är tufft att ta alla strider själv och ha ensamt ansvar. Rutiner är jätteviktigt förstås.
Det är klart att det är svårt och att man känner sig ensam. Jag hade förstås inte tänkt mig att livet skulle se ut så här när jag fick barn. Men på något sätt tar man sig vidare och kämpar på.
Själv jobbar jag heltid och dottern går på fritids/skola. Har lite avlastning av min mamma som flyttade hit för ett par månader sedan men innan dess hade jag ingen hjälp alls.
räcker upp handen har 4 barn och ingen av dom har nån kontakt me sina pappor papporna har helt enhelt valt att dra!
mina barn är felix 15år ( april 2010) Filip 12år (feb 2010) Josefina 6år (april 2010) och Tindra som blev 4år nu i november.
Jag är ensam med min dotter på sju månader och min son som blir fyra i mars sedan deras pappa gick bort i maj. Det är skitjobbigt emellanåt men vi kämpar på och försöker få vardagen att fungera, fasta rutiner är ett måste även här hemma annars blir det minst sagt kaos. Just nu är jag hemma med minstingen medan sonen går på dagis men tanken är att jag ska börja läsa färdigt min gymnasiekompetens på distans i januari.
Jag är ensam med min son Jonah som blir 2 år den sista mars.. Har varit ensam sen graviditetens start och jag måste säga att jag trivs bra med det.
Här har jag min dotter på heltid o hennes pappa kommer hit o umgås med henne några timmar i vecka.
Gjort det sen i feb. Min dotter är 2 år.
Jag är ensam med mina killar, 14 och 15½ sedan i somras då deras far valde att flytta långt bort.
Måste säga att med tonåringar är det lättare att ha ensamt mandat att sätta gränser och regler. Fungerar alldeles underbart bra just nu när killarna "slipper" (deras ord) åka fram och tillbaka. När de besöker sin far, har gjort det en gång sedan i somras, så är det mer som en liten trevlig weekendresa.
hejhej är också ensam med en son på snart 1 år.Pappan fanns där ibland när han kände för de..finns väl fortfarande ibland,men är inte till någon större hjälp.Så har varit med ensam med sonen sen han föddes..det är ju tufft,men bättre än att vara tillsammans med ett svin iallafall.