Att prata andra språk med sitt barn?

En förälder-ett språk är faktiskt en lite lätt förlegad forskningsslutssats. Huvudsaken är att man inte byter språk i en mening t ex - men annars kan man mycket väl prata både två och tre och fyra språk med sitt barn. Över fyra språk rekommenderar man dock inte, det blir för mycket - däremot kan man introducera fler språk efter några år.

TS, du kan mycket väl prata både franska och svenska med ditt barn om du vill - och pappan kan prata engelska och ni kan fortfarande prata engelska med varandra. Gör det som känns naturligast för dig! Om ni bor i Sverige kommer barnet lära sig svenska även utan din hjälp - däremot kan det bli så att barnet inte har så mycket känsla för svenskan om det inte talas hemma och då menar jag en sorts vag hemkänsla och betydelseladdning i orden.

Du kan också ändra på det över tid.

Själv pratar jag både svenska och nederländska med mina barn. Det senare är ett val för att stärka deras utveckling på nederländska nu när vi bor i Sverige. Vi har infört 3 dagar i veckan då jag pratar nederländska med dem, för vi märkte att de inte utvecklade ett aktivt ordförråd.
Med min man pratar jag alltid holländska, om vi inte är ute bland folk för då switchar vi över till svenska. Min man pratar alltid holländska med kidsen.
Jag är alltså inte infödd holländare, men jag behärskar nederländska så pass bra att det är väldigt, väldigt nära en infödd - och det vi har märkt hemma hos oss är att de här "nederlands-praten-dagen" har betytt massor för barnens språkutveckling på holländska. Jag tror därför inte att det skulle vara skadligt eller fel för barnen att jag pratar holländska med dem (de hör mig ju ändå prata holländska dagligen med deras pappa)..

Det var i en flerspråkighetsbok jag läste (egentligen en sammanställning av olika papers), del av kurslitteratur i en kurs om språkutveckling på universitetet under 2007. Den ska finnas någonstans här hemma, men jag kan inte hitta den så här rakt av - ska försöka komma ihåg att komma tillbaka till dig om/när jag hittar den igen. (Ligger nog i en ouppackad flyttlåda, eftersom vi flyttade året efter.)

Jag kom ihåg de slutsatserna just pga de var annorlunda än vad man tidigare trott (läs: vad jag tidigare läst om). Nu har jag iofs även tidigare hört att barn har svårt att i ett någorlunda "normalt" tempo tillgodogöra sig mer än 3-4 språk. I den boken lärde jag mig också att t ex barn med Downs syndrom faktiskt också klarar att bli tvåspråkiga utan problem, medan tre språk blir lite väl magstarkt.

Boken handlade mycket om språkväxling (varför man växlar språk, hur man gör det, med vem, stilnivåer,etc ) och slutsatsen var att de mest kompetenta på alla sina språk också växlade språk oftast. När man då tittade på deras språkinlärning och hela språksituation upptäcktes att man handskades mycket flexibelt med språken och att det var rätt långt ifrån en en förälder-ett språk situation. Men, även om barnen lärde sig sina språk i en språkväxlaromgivning, så fanns det en logik i hur det växlades, man höll sig i princip till ett språk i taget, åtminstone en liten stund och språkväxlingen skedde inte för att man inte kunde ordet/uttrycket på det språket, utan för att det gav en förrikning/förstärkning av språket och det man ville säga.
Jag tror att de nya slutsatserna har mycket att göra med att flerspråkighetsforskningen under de sista åren riktat in sig mycket just på språkväxling.