Morrflis skrev 2010-01-06 10:59:49 följande:
Hej! Har tyvärr helt missat denna tråd fram till nu men funderar själv mycket kring dessa frågor eftersom jag är livrädd för att fastna i ojämställdhetsträsket när vårt första barn anländer till världen. Till saken hör att jag har ett mycket roligt och krävande jobb som jag inte kan tänka mig att ge upp eller bortprioritera helt bara för att jag blir förälder. Jag är definitivt ingen renodlad karriärist men jobbet är mycket viktigt för mig och jag vill alltså kunna kombinera föräldraskapet med det och ändå försöka ha en skaplig balans i tillvaron. Jag och min man planerar att dela helt lika på föräldraledigheten och vi kommer även dela lika på framtida vab-dagar m.m. Jag hoppas och tror att detta inte kommer att vara något problem för oss. Det jag oroar mig för är snarare hur pass bunden jag kommer att bli till barnet jämfört med min man pga att jag sannolikt kommer att amma barnet. Jag VILL så klart vara bunden till barnet, men jag vill att min man ska vara lika bunden. Jag vill alltså att det inte ska vara någon skillnad mellan mamma och pappa för vårt barn. Frågan är hur man uppnår detta. Detta är något jag funderar väldigt mycket kring. Och frågan är vad amningen har för effekt på detta. När jag deltog vid min första träff med mammagruppen omkring graviditetsvecka 20 tog barnmorskan upp just amningen. För det första reagerade jag över att våra partners inte var inbjudna. Jag tycker att matningen av barnet är en gemensam fråga för båda föräldrarna, oavsett hur matningen kommer att gå till. Hur som helst fick vi deltagare lära oss hur vi ska hålla barnet, hur barnet ska suga, m.m. Barnmorskan tog överhuvudtaget inte upp alternativa sätt att mata förrän jag ställde frågan hur vi enklast går tillväga när även partnern ska mata. Först såg barnmorskan förvånad ut men sen slängde hon fram några bröstpumpar och började berätta hur man använder dessa och hur man enkelt koppmatar ett spädbarn. För mig känns det otroligt viktigt att min partner fullt ut involveras i barnets skötsel redan från början och då snackar jag inte bara om blöjbyten och närhet/kärlek. Nu kanske jag låter som en töntig amatörpsykolog men jag tror att just matningen är mycket viktig när det gäller relationen till ett barn, just för att maten är så grundläggande för barnets överlevnad. Jag inser att det förmodligen kommer att bli ganska bökigt att pumpa ur mjölk så att min man kan ta en del av matningspassen redan från början, men jag tror att det kommer att löna sig mycket - för barnet, för min man och för mig.
Att pumpa ut och ge på flaska låter väl som ett ypperligt alternativ för er, om det nu är så att det känns viktigt att det delas exakt 50/50 lika på matningen!
Om ni börjar ge ert barn napp och nappflaska redan tidigt finns det dock en inte obetydlig risk att barnet får svårt med sk "tuttförvirring" samt att det kanske väljer bort bröstet till förmån för flaska eftersom det är lättare/mindre ansträngande att äta ur flaska än från bröst.
Kan vara bra att veta, precis som att ingen pump i världen är lika effektiv som en hungrig barnamun - vad jag vill ha sagt med det är att även om du, av någon anledning, inte skulle lyckas pumpa ut tillräckligt mycket så betyder inte det att du inte producerar tillräckligt med mjölk för att täcka barnets behov!
Menar med detta inte att låta negativ, men det finns nackdelar med det mesta här i livet och har du en förhoppning att föda upp ditt barn helt på bröstmjölk så kan det vara bra att veta att flaskmatning KAN komplicera det hela.
