Jag tycker min man är korkad och han avgudar mig *långt*

Vilken olycklig situation. Jag tror i och för sig att människor kan förändras väldigt mycket, men frågan är vad som händer mer er relation under tiden, och om det ens ligger i hans intresse att förändras? Under andra omständigheter kanske han skulle vara väldigt nöjd med att vara precis som han är. Han verkar ju på inga sätt vara en dålig människa, bara det att det inte fungerar mellan er personlighetsmässigt på just det planet.

Jag är övertygad om att det finns människor som lever ihop för att de har just allt det ni har tillsammans och får utlopp för sina, ska vi kalla dem intellektuella behov, på andra sätt. Det fungerar säkert för många. Men om du kan leva så vet ju bara du själv. Du verkar vara en person med stark vilja och han å sin sida framstår som ganska lättstyrd och viljelös. Det är en farlig kombination för det kan leda till mycket bitterhet från bådas sida i det långa loppet... Svårt läge.

Tack för ditt svar... jag är så rådlös, vet inte alls vad jag ska göra.
Ikväll blev ett litet "gräl" igen efter att han hade köpt blöjor för våra sista pengar i storlek för barn dubbelt så stora som vår son. En liten grej som återigen drog upp en massa gammalt... jag känner hur attraktionen bara rinner av mig för var dag.
Han var som jag beskrev ovan, ledsen, skämdes och försökte säga saker som jag vet han säger för att han tror att jag tycker det är det rätta. Det lyser snabbt igenom.

Jag vill kunna leva med honom. Kommer från en liten halvtrasslig bakgrund och vill verkligen kämpa för att behålla familjen hel. Men det skrämmer mig att jag nu börjat kalla honom korkad inför vår son, jag höjer rösten och trycker ner honom.

Du har så rätt i mycket du skriver, hur jag är och hur han är.. bra uppfattat
Jag är rädd för det du beskriver, att vårt liv kommer fortsätta med att jag någonstans innerst inne skäms för honom, är bitter för att han "lurade" mig att falla för honom. Samtidigt som han en dag kanske vaknar upp och är bitter för hur jag behandlar honom nu...

Usch, jag vet inte. Splittra vår familj och leva utan honom = pest
Leva olycklig med saknad och känna mig ensam = kolera.

Anonym (fd.frun?) skrev 2009-12-16 22:27:42 följande:

Det blir ju säkert så att när du går i de här tankarna så framträder alla fel och brister extra tydligt mot vad de skulle ha gjort annars, tänker jag. Jag tror att en stor del av sådana här problem grundar sig i hur man definierar kärleksrelationer. För egen del så lever jag med min man som i mycket är min raka motsats. Vi har olika värderingar när det gäller många saker, olika intressen och står till och med vitt ifrån varandra när det gäller politik. Det är ju inte alls samma sak som ditt problem i och för sig, men poängen är att jag ser relationer som att gå sida vid sida med någon, och inte en total sammansmältning där man ska vara varandras likar i precis allt. För mig är det en del av nöjet att vi faktiskt är de individer vi är med så pass olika personligheter och livsmål, och hur vi ändå kan få det att fungera och vara lyckliga tillsammans.

Men det är ju en sida av myntet och den andra är naturligtvis att man vill känna att det är "den rätta" man lever med. Om du innerst inne känner att han inte är den personen för dig så kan det nog bli väldigt svårt att få det att fungera.

Det du kan göra är kanske att prova en period att inte försöka ändra på honom alls. Självklart måste du ju få säga ifrån om han gör någonting dumt som går ut över er båda, men låt det stanna där och håll dig ifrån att låta din aggressioner sippra ut den vägen. Hitta någonting annat att lägga fokus och energi på än er relation, kanske ta upp något nytt intresse, börja hobbyforska om någonting, vad som helst egentligen som distraherar dig från att iaktta honom och reta upp dig på hurdan han är och som samtidigt ger dig någonting. Om du var ensamstående så skulle du ju vara tvungen att fylla det här behovet av intellektuell stimulans på ett annat sätt än genom en partner, så utmana dig själv till att göra det nu. Om du kan få bort lite av den här pressen och frustrationen så kanske du kan se situationen lite klarare utan att det färgas av din ilska, och se alla de fördelar som du ju själv faktiskt beskriver som din man har.

TS: det här är inte hela sanningen, men EN aspekt av det här är att det handlar om DIG, om vad du tycker att han ger dig, om vad du vill ha etc. Du är väldigt fokuserad på att han inte är vad DU vill ha.

Låt säga att han är som han är och du inte kan ändra på det. Kan du då ändra förhållningssätt och leva med honom sådan han är?

En annan tanke är att du ger honom skulden för allt du vill ha men inte får. Det kanske är i dig själv hindren finns, att du inte låter dig själv få det du vill ha.

Själva grundtonen i ditt inlägg är ju "han gör fel! varför gör han inte rätt?". Men det enda du kan jobba med är ju dig själv. Finns det inget du kan göra för att trivas? Eller vill du inte förändras? Varför skulle då han?

Jag misstänker att mitt ex kände inför mig som du känner inför din karl... Han visste precis hur allt skulle vara för att vara bra- det jag gjorde var alltid fel. Och ju mer jag visste att han var missnöjd desto fler grejer blev fel för att jag blev stressad.
För hans skull hoppas jag att du
1)lär dig att inte låta din frustration gå ut över honom.
2)lämnar honom

Annars kommer han kanske bli lika nedtryckt och deprimerad som jag blev av att hela tiden känna att man inte duger...

TS: alla människor är delvis karikatyrer på någon speciell roll. Din man är en karikatyr på en handlingsförlamad och osjälvständig typ. Vad är du en karikatyr på? Vilken roll driver du stenhårt och konsekvent?

TS, du beskriver det mest klassiska av alla förhållanden som finns.

Där kvinnan vill förändra sin man.

Som tidigare skribenter varit inne på så måste du börja hos dig själv. Idag ser du din man som orsak till dina känslor, att du har honom som yttre påverkan som tvingar fram dina känslor.

Så är det inte.

Fundera givetvis på om du vill leva med honom eller inte, men var väldigt försiktig med att bestämma dig för att det är ngt "fel" på honom eller att han skall förändras för att _du_ skall bli lycklig.

Detta har jag inte tänkt på tidigare! Mycket kul tanke.

Jag hade också en man som älskade mig för mycket, jag lämnade honom för en annan kille som ljuger för mig ganska ofta men börjat bättra sig han drickeer för mycket också
osv

finns alltid för o nackdelar med sånt, samtala med han vet ja testa :)

Kul :) Läste det i en bok och kände att det stämmer. Man går in i roller i förhållanden, och ser den andres roll men inte sin egen. Rollerna kompletterar ju varandra, så om partnern är mesig och svag så beror det kanske på att man själv är hänsynslös och kör över honom.

Man kan vara skeptisk till psykologi som vetenskap, men att läsa böcker kan ändå ge aha-upplevelser. Det är skrämmande men nyttigt att läsa om typiska förhållandeproblem och känna att man själv passar alltför väl in på något exempel.