Styvbarn gäst inbjuden av sambon i hemmet?

Ni får väll ha familje snack då så att när hans tidigare pojk e där har lite sysslor så han hjälper till i hemmet. Sen kanske ni alla eller bara pappan å pojken eller pojken själv kan ha en aktivitet han kan syssla med. Sen så vadå de tven du köpt å den soffan du köpt e du en ego eller? Se det posetiva han trivs hemma hos er han sitter gärna i soffan hemma hos er tven e uppskattad. Men som sakt ni får väll snacka lite så alla känner att att dem har sin syssla i hemmet och alla har rätt att få se något tv program i veckan. Sen kanske en till tv till hemmet aldrig skulle skada om du gärna vill ha en tv att sappa på om kvällarna efter jobbet.

Pallar inte vara över aktiv i tråden så kör på anonym.

Utan att ha en egentlig aning så låter det som att du och styvisen måste lära känna varandra. Ordentligt. Om du inte kan byta ditt schema så kanske ni kan byta veckor när barnet är hos er. Ni måste få chans att bli en familj, allihop. Inte bara dom.

Du undrar hur ni ska kunna diskutera detta på ett någorlunda vettigt plan. Om jag får komma med ett råd så skulle jag vilja rekommendera familjerådgivning eller parterapi. Just nu låter det som att ni har fastnat i era "roller". Du kritiserar hans barn och han går direkt i försvar. Ni kommer aldrig komma till en lösning om ni inte båda två klarar av att släppa prestigen och de förutfattade meningarna.

Sedan undrar jag var barnet bor? Han tillbringar hälften av sitt liv hos er, men han bor inte hos er???

Gilla läget, arbeta aktivt för att välja andra känslor och tankar kring BONUS-sonen som jag kallar det. Du har makten att välja ditt beteende och att välja hur du ska hantera tankar och känslor, gör det. HAN har ju sannerligen inte valt att hamna i den här situationen och tro mig; han vet att du känner så här. Mer än väl. Han är förmodligen inte alls så trög som du påstår honom vara.

För att få en lösning måste ju ni båda vuxna vara just vuxna nog BÅDA två och kunna vidga vyerna och inte se så snävt på saken.
Man måste ha viljan att lösa och reda ut det som är problematiskt och vara villig att kompromissa.
Familjerådgivning eller familjeterapi är en väg som fungerar för många.

Klart din sambo blir ledsen om du kritiserar hans barn. Det barnet är ju lika mycket värt för honom som erat gemensamma. Du skriver att han leker familj men för honom är ju hans båda barn hans familj även om du inte tycker det.

Barn är duktiga på att känna av stämningen i ett hem och känna på sig när någon tycker de är till besvär. Det förvärrar säkert barnets uppförande men
är du mycket bekymrad över barnets utveckling kan du ju vänligt fråga om det behöver göras någon form av utredning.

När det gäller att det är ditt hem och dina möbler så är det väl inte mycket du kan göra om du vill fortsätta vara sambo. Utgår från att ni delar på utgifter och inköp till hemmet.

Du borde inte bestämma dig för att sambons barn är något nödvändigt ont för då är det svår att hitta lösningar. Försök tänka positivt.

Skriv ner för dig själv vad du har för olika synpukter och problem och fundera om du har några lösningar själv Visa sedan för sambon och se vad han tycker och fråga om han har några förslag/ideer på hur ni ska kunna gå vidare.

Var noga med att respektera barnet och pappans relation och det faktum at barnet finns i ert gemensamma liv, annars är det svårt att få någon respekt tillbaka.

Hoppas ni alla kan få må bra!

Jag har varit bonusmamma några gånger och ingen gång har det varit bonusbarnet det varit fel på, utan dennes föräldrar
D.v.s. varje gång jag varit ensam med dem så har de funkat jättebra och vi har haft trevlig, de har varit hjälpsamma och pratsamma.
Så fort bion kommit över tröskeln så har vissa av dem blivit som förbytta, slutar prata med mig, plockar inte ens bort tallriken efter maten och kommer undan med det fast man är 12 år....det tyder på att man faktiskt gör det hos mamman men pappan skiter i det. då gör dem det också.
De frågar/pratar bara med pappan och han gör ingenting för att jag ska komma in i gemenskapen.
Jag tror många gånger att när man träffar en partner (män i mina ögon) så tror de att det "bara är att släppa ner allihop i ett rum och så får vi väl se hur det går....om de kommer överens eller ej...."
Fast det är ju inte så enkelt!
Ibland kan ju det funka, men absolut inte ofta.
Som förskolelärare så får man ju jobba rätt hårt ibland när det kommer nya barn eller nya vuxna till förskolan för att ta ett exempel.
Man får liksom säga att fröken X kan också hjälpa dig med det där, hon är duktig på det (för de står oftas vid dem de känner och väntar), eller om det är ett barn så få man styra upp det med att hjälpa dem in i leken som de andra leker som inte känner henne.
Så skulle ju papporna lite överdrivet behöva göra också, bjuda in oss bonusmammor i "leken", om det inte går av sig självt alltså.

tycker det låter som att det är kört för din del..förslag!? ta dina pinaler och flytta..hoppas att din karl väljer bättre nästa gång..så "ditt" barn slipper hamna i samma sits som ditt "styvbarn" är i nu..

Det GÅR att ändra sin tankar och det är något du aktivt bör arbeta med för att få detta att fungera.

Ett förslag jag tyckte mig se var att ha familjeråd där ni ger alla barn i familjen några uppgifter, avpassade efter ålder att utföra och planera gärna in någon aktivitet gemensamt allihopa. DU kan också ta med dig syvisen själv när du handlar eller liknande. Det rä ju mycket möjligt att barnet 'känner av' att du inte riktigt räknar med det i familjen och därför blir extra tafatt och klumpig samt klängig för att få bekräftelse på att det inte är så. Dessutom, barnets PAPPA är pappa till någon ANNAN JÄMT medan detta barn bara 'får ha' sin pappa när h*n är hos er.

som själv gammal "besökare" i min fars hem så kan jag säga att det är inte lätt ur ett barns synpunkt hller att känna sig just som en besökare hos sin egen pappa..

Något som gjorde mig väldigt "hämmad" när jag var och hälsade på.. Man vet inte vad man får göra och vad man inte får.. Det jag gjorde var att krypa undan och läsa så mycket jag kunde.. för lådan med böcker hade jag fått att den var specifikt min när jag var där.. vilket givetvis drev min "styvmor" till vansinne att jag inte hittade på något..

Sen är det faktiskt så att du visste att han hade barn när ni blev ihop.. och vad då leker familj? erat gemensamma barn och styvisen ÄR hans familj.. eller väntar du dig att han ska älska det barnet mindre för att det inte är ditt? Ursäkta men det är en floskel man inte kommer ifrån som styvförälder.. barnet fanns innan dig... det kom inte som en nyhet för dig... Sen är det inte upp till barnet att lösa det åt dig..

hmm jag vet inte riktigt vad man ska göra åt att man känner så...har själv känt lite så med min killes barn...det verkar som du sa, att det blir värre ist för bättre. jag tror att det enda som gäller är att man kan prata m sin sambo om problemet, utan att det blir att man "hoppar på" honom eller barnet...Man kanske får lösa det tillsammans, ist för att du går å funderar på detta ensam.
Jag ska inte säga nåt egentligen, har ej pratat m min sambo ännu...känner att jag inte vet hur jag ska lägga fram det riktigt...man är ju känslig vad gäller ens barn liksom :) Men det måste ju lösas, annars fungerar det inte i längden, man slipper ju inte styvbarnen..