Hjälp mig, min 3åring får raseriutbrott

Puffar lite..

Tror inte ett j*vla dugg på hans farföräldrar. Dem flesta barn i 2,5-4 års ålder har dessa utbrott. Pga den naturliga utvecklingen. Man känner så mycket mer än man kan tala om och då blir man frustrerad = utbrott.
Men barn reagerar på olika sätt eftersom dem är olika individer.

Jag bemöter min 3,5 åring på samma sätt och det börjar lugna ner sig nu. Har pågått kanske 6 månader. Men när hon lugnat ner sig har vi pratat om vad hon känner. Hjälpt henne hitta orden. Och det märker man nu lite senare att det hjälpt henne väldigt mycket.

Om någon av våra föräldrar uttryckligen sagt som hans farföräldrar hade jag packat på en gång och gått därifrån. Kan dem som ska vara vuxna runt mina barn inte acceptera dem som dem är i sin utveckling då vill jag inte umgås med dem vuxna heller.

Och jag tror som så att ditt barn "vågar" få dessa frispel pga att han känner sig trygg med dig. Annars skulle han inte våga.
Stå på dig, ha tålamod, det blir bättre.

Ursäkta att det blev så långt inlägg.

Kram Bembu

Tycker nog ni gör rätt i att låta det ebba ut av sig själv - det GÅR inte att resonera med NÅGON människa det sinnestillståndet, vuxen eller barn.

Det ni kan göra är att försöka se signalerna att utbrottet är på väg (de finns där!!) och lära er att förebyggande avleda eller ventilera.

Det hänger ju ofta ihop med att barnet inte kan sätta ord på eller kommunicera det som det känner så även det finns det anledning att träna - och så bekräfta att det är OKEJ att bli arg, frustrerad, ledsen osv.  Sedan finns det UTTRYCK för dessa känslor som kanske inte är okej (säga fula ord, slå någon, ta sönder saker etc) men det får man prata om EFTERÅT.

Under utbrottet gäller att se till att han inte skadar sig själv eller någon annan - det är allt ni kan göra.

Dina svärisar bör nog läsa på lite grundläggande info om barns utveckling tror jag - förklara för dem och ge dem ev. lämplig litteratur i julklapp

Hej hej!
Håller med de som skrivit de tidigare inläggen.
Min son på drygt 3 år får ocks riktiga raseriutbrott, ibland slår han eller sparkar också. Min mamma påstår också att jag inte var lika "hemsk" som min son, vilket både är skitsnack och en kackig inställning.
Mitt råd blir också att låta barnet lugna ner sig. Dels går det inte att prata med någon som är i emotienellt undantagstillstånd, dels tror jag det är bra om barnet får känna klart sina känslor innan vi vuxna bryter med tröst, så att barnet lära sig att handskas med sina känslor.
Bekräfta barnets känslor, till exempel: jag ser att du är arg och jag förstå att du vill, men du får inte göra så/men det blir inte så den här gången.
Minimera konfliker genom att bara ingripa vid saker som är helt oacceptabla till exempel att han slår, biter, skadar sig själv och liknande. Försök ignorera allt annat så långt det går, lägg ingen vikt vid verbala utbrott tills det lunat ner sig.
Inte det lättaste, ibland funkar det bra, ibland blir det pannkaka. Bara man blir sams efteråt och kramas så blir det nog bra till slut.