Hålla lågan vid liv..

Då så!
Jag undrar om det är mig det är fel på, om jag är ute och cyklar? Jag är en hård nöt att knäcka kan jag säga redan nu. Har en svår uppväxt med fosterhem och dyligt. Mina föräldrar skiljde sig då jag var 5år tror jag. Mor tyckte att det var bättre att vara ute och roa sig i stort sätt varje helg i stället för att vara med mig och mina systrar. Jag är uppväxt med 3 äldre systrar och har nu tyvärr inte kontakt mer än med en av dom.
I alla fall så har jag blivit en kille som fått det svårt i det sociala livet. Det har varit extremt många arbetsplatser, förhållande och inte så många vänner. Känner inte att det finns någon att lita på så då är jag hellre utan.

Mitt liv har inneburit ett extremt stort träningsintresse och motorintresse. När ensamhet och ångest har varit som värst så har träningen alltid funnits där för mig! Och jag har hela tiden önskat att jag skulle träffa en liksinnad tjej! Det har jag inte lyckats med.
Jag vill att min sambo ska vara mån om sin kropp och träna och äta nyttigt. Jag tjatar på henne ganska mycket men då blir det omvänd effekt. Hon tycker verkligen inte om att träna sedan vi fick barn. Innan så tränade vi tillsammans och jag kände en enorm gemenskap och vi kom varann närmre. Jag har även frågat om vi inte kan jogga ihop men inte det heller. Hon tränar själv några ggr i veckan men jag ser inte något som tyder på det. Hon vill resa, vilket är hennes passion och det är absolut inget jag vill. Allt som rör flyg är borta för mig! Tycker att hon i alla fall skulle kunna spika några dagar i veckan då hon tar en morgonpromenad åtminstånde, men inte det heller! Jag älskar henne men vi behöver göra mer ihop annars kommer jag att tröttna. Hon tar sällan eller nästan aldrig initiativ att göra något hälsosamt!
Finns det någon som lever ett liknande samboförhållande?