4 åring som inte lyssnar ett skit!

det later som en vanlig 4aring.de ar ganska jobbiga ibland.

Det låter bra att han verkar vara som andra 4 åringar :P Men det känns som att han är värre än de andra när man är med barn i hans ålder hmm.

Har han syskon,far han vara ensam med en foralder, uteaktivitet ar viktigt.Kan du lamna honom till nagon van eller barnvakt.Ar han lange pa forskolan

Ja han får egentid med oss föräldrar tillsammans och var och en för sig. Spelar ingen roll om vi hållit igång från morgon till kväll han är likadan för det.
Går på dagis 6 timmar/dag 4 gånger i veckan.
Sover ibland, dock sällan hos sin mormor o morfar.

Hur ser hans forskolegrupp ut pa forskolan,ar det manga killar i gruppen som far roja runt som de vill eller finns struktur i verksamheten.Barn harmar tyvarr daliga beteende snabbt.

Hälften killar hälften tjejer ungefär. Men ja personalen brukar sitta o fika när man kommer och barnen är inne i stora lekrummet med stängd dörr och leker själva, tycker inte det är riktigt okej?
Däremot när dom väl är närvarande tycker jag personalen är bra på att hantera konflikter och så.

Vår 4-åringa son är exakt likadan, man blir ju galen alltså.
Vi är ovänner kanske 20 gånger per dag - asjobbigt!
Försöker verkligen att tänka att det är en fas, det är en fas, det är en fas, men ibland är det svårt.

Men det är helt normalt och du behöver inte oroa dig för bokstavskombinationer (utifrån det du beskriver).

Bit ihop!

Att din son springer omkring och gör dumheter och hyss framförallt hemma, tror jag beror på att han är RASTLÖS. Det går inte bara säga till en 4-åring att sitta still och ta det lugnt. Prova att hitta en intressant aktivitet eller sysselsättning till honom när han blir sådär uppskruvad. Be honom hjälpa till att t.ex. laga mat med dig, duka , sortera ,eller dammsuga. Barn älskar att få göra nytta. På dagen kan det hjälpa att gå ut någon timma och t.ex. åka pulka.

Sluta upp med att skälla när han gör dumheter, då får han bara negativ uppmärksamhet. Till slut stänger han bara av öronen av allt tjat. Försök att nonchalera negativt beteende och förstärk det positiva. Gör han något dumt som att kasta snö på kompisar, så ge din uppmärksamhet till de drabbade. Fråga hur det gick osv. Säg högt så att din son hör det - att så här får man ju inte göra!
Sedan tar du upp situationen med din son lite senare samma dag, då han är lugn och mottaglig. Inte i en anklagande ton ..utan mer så att han får en tankeställare och medkänsla för de drabbade. Fråga honom hur han tror att pojkarna mår nu? Eller hur han skulle känt sig om de gjorde så mot honom? Det gäller att få ett starkt band mellan er med tillit, kärlek och respekt.

Jag tror att din son är arg och tjurig på dig eftersom du skäller så mycket på honom. Du måste visa honom respekt genom ett vänligt bemötande..inte genom skäll. Jag tror på små samtal om det som hänt under dagen- exempelvis vid läggdags. Visa att du bryr dig mycket om honom så kommer han visa dig mer respekt. Det kommer säkert vara kämpigt ett par veckor då han testar, men om du slutar skälla och har en annan inställning till honom, så kommer han också ändra sig.

Det låter konstigt att ge kärlek till ett barn som provocerar och är dum.. men det är där det börjar. Genom kärlek växer tillit! Din son känner sig förmodligen sårad på något sätt och protesterar genom att vara olydig. Ha stort tålamod!!!!!!!

Tack så jätte mycket för dina kloka ord och tips!
Jag kan säga att allt det du skrivit med har jag ju försökt med - men tillslut ger jag upp och orkar inte. Antar att det är det som är felet, att felet ligger hos mig hur jag hanterar konflikterna mellan mig och sonen. Det är bara att försöka ha mer tålamod och fortsätta vara "pedagogisk" så kanske det löser sig. Usch vad svårt det är!

Som svar till tips:
Det är ju som ts så att man försöker ju (givetvis) med allt det "rätta" - om och om och om igen.
Men till slut tryter tålamodet.
Och vissa grejer som barn gör anser jag att man som förälder måste markera å det grövsta att det är fel, tex om de slår någon.

Du skriver säkert i all välmening men undertexten i ditt inlägg (jag kanske läser "fel") är att vi som har väldigt "trotsiga", aktiva eller vad fan som helst barn får liksom skylla oss själva och det är alltid vi som föräldrar som har gjort fel som inte älskat. respekterat, gett tillräckligt med uppmärksamhet/tid osv osv osv.
Och det är inte bara tråkigt utan rent kränkande att folk tar det för givet!

Bra inlägg

Du har rätt i att jag skriver i all välmening. Jag vill inte på något sätt nedvärdera någon förälder. Alla föräldrar gör givetvis sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar. Jag betvivlar inte att det ligger mycket tålamod bakom. Jag själv har lång erfarenhet & utbildning och vet vad jag talar om.

Det finns väldigt många orsaker till varför ett barn är trotsigt,ohyffsat, ilsket eller överaktivt. Ibland beror det på svag gränssättning och att föräldern är inkonsekvent. I andra fall har föräldrarna själva ett häftigt humöroch får vredesutbrott ofta. Ojämna föräldrar som ofta exploderar, får ofta barn som är spegelbilder av dem själva. Därmed inte sagt att det är något fel med det. Det är bara en naturlig förklaring av dess uppväxtmiljö. Biologiska faktorer spelar lika stor roll som barnets uppväxtmiljö. Mindre vanligt är att barnet har medicinska orsaker till sitt agerande,t.ex. adhd. Vid ett funktinshinder som adhd ska symptomen finnas i flera olika miljöer samtidigt under en längre tid. Om problemen endast finns i hemmet kan man nästan utesluta en diagnos.

Jag menar inte att föräldrar "får skylla sig själva" om de har bråkiga barn. Däremot kan det hjälpa att vara självkritisk som förälder. Kanske finns det något man kan göra ,för att förbättra situationen hemma och bryta den onda cirkeln?

Tips:
En förändring innebär att man gör något annorlunda och bryter det invanda mönstret. Det kan vara att förändra sina tankar, en attityd eller en handling. Man utgår från det som fungerar bra för barnet och tar endast fram det positiva. Istället för att gräla på t.ex. Pelle då han har kastat snö på kompisarna, så kan man välja att ge honom beröm de dagar då han inte gör det. Det var bara ett exempel.

Man får inte glömma att det givetvis är viktigt att omedelbart ingripa i farliga situationer . Då kanske den vuxne måste hålla om barnet tills det lugnat sig och tydligt marker att han gått över gränsen. Gap och skrik är i denna situation helt onödig.

Vilka bra tips ni kom med. Ska genast prova på att "vända på steken" och inte bara tjata. Kan ju vara tristess, som ni skriver.

Ibland känns det som om vi föräldrar borde få diplom när vi gått igenom tre-till fyra-årstrotsen...och tonårstrotsen med för den delen;)

Till anonym (tips)