Behöver lite hjälp!

De där och komma ut till allmänheten brukar ske utav den som är homo/bi. Oftast har man träffat nån och förälskat sig i för att få lite kött på bena. Börjar visa sig ute med personen. De faller naturligt och när man väl har kommit ut är man så stark att man skiter i vad folk tycker och tänker.

Jo precis..så tänker ju jag med..
samtidigt så lär det inte hända på ett tag och det går ju inte en dag utan att vissa personer i vår omgivning använder minst sagt nersättande ord om sånt här..(jag har sen innan jag visste detta försökt få stopp på det, för jag blir vansinnig på sånt..men vissa har inte normalt vett) hursom så bidrar ju inte detta till att tonåringens självförtroende stärks..tvärtom..å då handlar det om en tonåring som av andra skäl behöver extra stöd i mångt och mkt..
Hade det gällt något annat av mina barn hade det varit enklare..

Jag har aldrig riktigt gett omgivningen utrymme att reagera kritiskt, vilket har lett till att den inte har gjort det. Har egentligen aldrig utsatts för tråkiga kommentarer. Det kräver ju dock självförtroende. Det kanske är där ni som familj kan göra mest nytta. Det kanske kan bli något att vara stolt över i längden, och speciellt om barnet märker hur familjen står upp för rätten att vara som barnet är.
Det är ju så paradoxalt att när man skiter i vad folk tycker om det man gör eller är så slutar folk ha åsikter.

För det första måste du ju bemöta nedsättande kommentarer som sårar din femtonåring. För det andra så behandla det naturligt. När du pratar med "folk" om det är släkt eller vänner eller vad det nu är, ta upp det om det är naturligt. Om du pratar med din mamma, till exempel, om vad som hänt sen sist, så räcker kanske ett "Elsas flickvän var här och fikade igår" eller "Kalle ska fira nyårsafton med sin pojkvän".

Om nu femtonåringen vill att det ska bli offentligt, alltså.

Så. Mitt råd är nog: Ta det som det kommer. Behandla den här relationen som vilken som helst annars. Vem hade du berättat för om Elsa hade gått och fått en ny pojkvän? Berätta då på samma sätt.

Och fortsätt att bemöta tråkiga och nedlåtande kommentarer, förstås.

Jag är själv 17 och icke-heterosexuell. Mitt bästa tips skulle vara att som veda skriver, inte ge utrymme för kritik. För queercommunityt skulle självklart det bästa vara ifall din 15-åring inte "kommer ut" över huvud taget utan bara från och med nu är öppen med sig själv och med andra. När hen vet att hen har ditt stöd kommer det ju bli enklare.

När jag var 15 fick jag mina första vänner som jag var öppen med och när jag sedan började en ny skola behövde jag inte ens "komma ut" (dvs berätta att jag tände på tjejer) utan jag var bara öppen med det. Det gjorde det hela mycket enklare, för då blev det så himla normalt. Ingen kunde reagera negativt på det, det var bara att acceptera liksom. :)

Tack för era bra svar!
Det är ju just det tonåringen själv vill..att bara kunna accepteras som den är utan att det ska vara något konstigare än om det handlat om ett hetroförhållande.
Så just det att "komma ut" är inte aktuellt, (fast kanske nödvändig för att få folk att fatta..) däremot just det att slippa höra en massa skitsnack..
Jag har som sagt aldrig tolererat sånt..å tycker det är helt sjukt att man överhuvudtaget ska behöva sitta och skriva inlägg om något som enl mig inte är något felande eller konstigt överhuvudtaget..å
min sida av familjen är inte något problem..värre med
den andra delen som av ren okunskap har en massa tyckande och tråkiga kommentarer..tyvärr verkar det inte gå att upplysa dem heller..så länge jag och fadern bodde tillsammans så kan jag inte minnas att han höll på så...men på senare år har även han vräkt ur sig både det ena och det andra..
Vi har pratat många gånger om detta och jag har sagt åt honom att tänka sig för..inte nog med att det är ett vidirig beteende som jag inte vill ha i närheten av vare sig mig och mina barn överhuvudtaget och har även sen innan jag visste detta nu, påpekat att något av barnen (vi har fler ihop och han har några i nytt förhållande också)kanske blir kär i någon av samma kön..å då sabbar han ju verkligen både förtoende inför dem och även barnens självförtroende)
Det jag hoppas på nu är att tonåringen hittar lite nya, likasinnade kompisar
så att det blir lättare att kunna vara sig själv på fler ställen än bara här hemma och bygga ett självförtroende kring detta som är nytt för tonåringen själv..
Förhållandet är än så länge mest på distans pga avståndet mellan städerna..tyvärr..men jag hoppas att de kan träffas lite mer och peppa varandra lite också.

Jag är 16 och jag bara kör. Orkar inte komma ut direkt så där, jag varken förnekar eller bekänner något utan försöker bete mig precis som jag hade gjort ifall jag inte hade varit homosexuell. I och för sig är det nog inte så många som direkt vet utan mer anar, men jag tror inte att det råder några tvivel om vilka jag blir kär i inom familjen. Jag tycker liksom att det är min ensak, jag behöver inte förklara mig för någon utan är öppen med vad jag känner i olika situationer och sammanhang i den utsträckning jag orkar med typ. Alltså ibland kanske jag inte ens vill erkänna att jag gillar en viss låt, andra gånger kanske jag vill prata om sexuella erfarenheter, det är ju lite olika hur öppen man känner sig.

Em94: precis så önskade jag att det kunde vara för min tonåring också..
tyvärr finns inte det självförtroendet riktigt än då det finns folk omkring som inte kan tänka längre än näsan räcker..och därmed omedvetet sårar och kränker..å det hjälper liksom inte att bara säga åt tonåringen att inte bry sig då det är personer som är betydelsefulla på andra sätt..
Enda sättet att kanske få tyst på dem är att säga hur det ligger till..men det blir ju knas det med..