Alltid fascinerande att se att dom som kör med bestraffningar tror att barn inte har gränser bara för att man inte använder straff.
Kan ta några exempel hemifrån. Jag använder då (för mig) självklara konsekvenser.
Mellan är ett bitarbarn och har lätt att ta till nyporna. Han är väldigt känslomässig på det sätt att han har lätt för att visa och agera på sina känslor.
Han bet i både frustration över att vi inte förstod vad han sa/ville, blev arg/besviken/ledsen och i ömhet. INGET av det har varit ok från min sida, men jag har hanterat det lite annorlunda beroende på situationen. Konsekvensen har varit att jag tydligt visat att det gör ont (ryckt till och sagt aj samt satt ner honom, flyttat på mig), att jag inte vill vara med honom när han bits samt gett honom ett alternativ att bita i. Dvs, han fick sin snutte att bita i. Så var det problemet löst- för mig.
Slå med leksaker: när barnen har slagit sina leksaker i bordet har jag bara sagt att dom får göra det på golvet. Går dom sönder så är det deras förlust. Är jag så dum så att jag köper så dyra saker att dom inte tål det sätt barnen hanterar dom på så får jag skylla mig själv... Liksom om någon ger dom dyra leksaker i present och sen förväntar sig att dom ska stå orörda.
Barnen gillar att leka med lego, smålego då. MEN dom är ju i varierande åldrar så reglerna är: håll er på bordet och plocka upp det ni tappar. Konsekvensen är annars att bitarna försvinner när jag dammsuger/sopar, åker in under skåp etc etc. Dom har också- utan problem- lärt sig att småsyskon inte klarar av småbitar så bra så det är också en anledning att hålla dom borta från golvet. Detta gäller allt lek med småplock fö, det ska hållas ordning på, annars försvinner det.
Läggning: Vi har tydliga rutiner här hemma, så även vid läggning. Det ska plockas leksaker, sen toaletten, sen saga och sen sängen med egen bok. EN bok, ingen mer.
Vill dom inte så är det lätt att hitta på en lek som gör att dom gör det ändå. Exempelvis kan man ju se hur snabbt en traktor kan köra in i garaget eller vem som blir klar först etc etc. Tänderna borstas alltid, men dom får välja vem som borstar först numer.
Äldsta, 4½ år, har nu fått läggtid en stund efter sina småsyskon. Den är guld värd för henne, men eftersom dom sover i samma rum ska hon ändå plocka undan leksakerna samtidigt som dom. Gör hon inte det är ju den naturliga konsekvensen att småbröderna får vara uppe lika länge som henne eftersom dom inte kan lägga sig för att sova och hon sen ska städa. Hon vill inte gärna missa den egentiden så hon städar så snabbt hon kan för att sen lyxa till det med lite youtube innan läggning för henne, eller vad hon nu väljer att göra.
Om mellanpojken (är han som är i den åldern nu) kastar ut alla pennor på golvet så får han plocka upp dom. Jag gör det inte och ingen annan ska göra det. MEN jag står inte över honom och skriker. Han får sin lilla tid att komma överens med sig själv om det, eller vad jag ska säga.
Jag ber inte barnen göra något om jag inte kan ta ett nej.
Jag talar till barnen, inte med.
Dom får vara med och bestämma många saker, men inte huruvida det är ok att springa ut i vägen när det kommer bilar, naturligtvis.
Spelar dom över eller inte lyssnar så är det något som stör dom. Då tar jag naturligtvis reda på vad det är. Sen om det är att dom tycker jag är jobbig föra tt jag sagt till dom något so be it. Det är deras rätt att känna det dom gör och alla vill bli bekräftade i sina känslor. Det går långt mycket lättare att få ngåot gjort om jag tar mig 30 s för att luska ut vad det är än att jag "inte viker mig".
Barnen har gränser, får gränser och får konsekvenser. MEN jag behöver inte gorma och skrika, straffa eller på annat sätt bete mig respektlöst mot dom.
Självklart är barnen sina personligheter och får ju hanteras därefter, men dom har samma regler och gränser. Något annat skulle jag inte tycka vore ok.
Dom reagerar olika när dom är upprörda och då behöver dom också olika stöd i det, bla.
Och för den som inte tror det, här skriks det, det protesteras, det gråts precis som hos alla andra.
