Hej tjejer!
Ni kan väl ge mig lite solskensberättelser om hur ni, trots er PCO, lyckats nå det efterlängtade plusset!
Just nu känns allt så deppigt och svårt, så det skulle vara skönt att få höra att det faktiskt funkar!
Vad har ni fått för hjälp?
Hoppas 2010 blir ett fantastiskt år på alla sätt!
Kramar till er, alla starka tjejer!
Hej, Skrev i tråden tidigare.. Måste bara tillägga att jag också åt GI "metoden" innan jag blev gravid, kanske som ni skriver, att det hjälpte till :) det gjorde det nog! Kram
Jag sökte hjälp för oregelbunden mens och fick reda på att jag hade PCO. Gynekologen sa i stort sett att det inte var någon större fara men om jag ville ha barn skulle det bli SVÅRT. Jag blev jättedeppig och beslöt att få en second opinion av en annan gynekolog som var mycket mer uppmuntrande även om hon konstaterade samma sak. Vi blev snabbt satta på utredning och jag testade pergotime, en dos, dubbeldos och trippeldos utan resultat. Det kändes som om tiden bara rann iväg, 1 å blev 2 och äntligen, äntligen fick vi hamna i kö för att få spraybehandling med lite starkare grejor. 14 dagar innan det är vår tur fick jag PLUS på stickan och när de ringde var det ju bara att säga tack, men nej tack, vi har en liten på väg :)
Nu är han snart 1,5 år och vi väntar redan nästa! Vi körde på direkt eftersom första tog sån tid och det tog sig överaskande snart, även om vi inte hade någon mens eller något att gå på. Så det går! Det finns hopp!
Jag håller tummar och tår för er! Det är så himla kämpigt när man så gärna vill men ingenting händer. Man ser bara alla andras magar och lycka och önskar man var där.
Första gången **** vi som kaniner 
och det kan tära på förhållandet... andra gången körde vi utan press, lite mer "det blir när det blir" och ibland har man tur :)
Jag har efter att jag fick min son fått veta att jag har PCO, troligtvis hade jag det redan innan jag blev gravid för min mens har alltid varit oregelbunden, men med sonen blev jag gravid på 4:e förösket, dock verkar min PCO blivit värre efter att jag fick barn, för vi har försökt få till ett syskon i ett år nu med sammanlagt 3 dubbeldoser Pergo, men vi ger oss inte, vi ska ha ett syskon, men jag måste erkänna att det ska bli väldigt skönt när den här skaffa barn perioden i livet är över, för den tär på psyket, men vi kommer klara det allihopa, på det ena el andra sättet.
I mitt "förra" liv slutade jag med p-piller och var lite beredd på att det tar ett tag att bli gravid, man hör ju alla story's om att kroppen ska återställa sig m.m. Redan första månaden kom ingen mens.
Själaglad studdsade jag iväg till apoteket och köpte ett test. Negativt.
Tänkte att, nåja, mensen krånglar. Efter 2 månader kom den, och jag tänkte att nu, nu kör vi. Nästa månad uteblir mensen och jag skuttar till apoteket igen. Negativt.
Efter detta fortsätter mensen att utebli i 9 månader framåt (totalt 10 månader) men jag vet inte hur många test jag förbrukade under den tiden... alla negativa. Jag började cirkulera de 3 apotek som finns för att inte personalen skulle upptäcka mig och börja ställa frågor. Började köpa test så fort vi for till Stockholm, för där kände ju ingen igen mig. Det var en mycket svart tid. Jag visste inte att PCO fanns utan var livrädd att jag hade cancer, vilket nästan alla på pappas sida dött av, i olika former.
Rådgivningens enda tips var att fortsätta med grav.test, om jga ville kunde jag komma dit och göra ett för 80kr, för for jag till vårdcentralen skulle det kosta 120...
Jag for till vårdcentralen och de remiterade mig till gynpolikliniken. Efter besöket med provtagningar sprack förhållandet innan återbesöket, så jag fick p-piller igen, dock en annan sort.
För 1½ år sen började jag och min nya fästman försöka. Vi skulle försöka själva först och sen få hjälp efter ett halvår eller så. När 4 månader hade gått ringde jag och grät mig till en tid eftersom det var ingen ide att försöka själva då min mens bara krånglade. Mina exakta ord var "Det gör ju ingen nytta att försöka när inte kroppen funkar". De höll med. Läkaren beordrade spermaprov på mannen samt skrev ut metformin åt mig. Han sa att för vissa hjälper det, man vet inte varför, andra gör det ingen nytta på men det är värt att pröva.
Vi fortsatte pröva, inställda på att det funkar inte, detta är bara ett steg vi måste ta på vägen mot "riktig" hjälp. Men, i slutet på februari, 2 månader efter vårat bröllop, blev det 
på stickan 
och just nu sover 11 veckor gamla sonen brevid sin pappa i vår säng.
Det finns ljus i slutet på tunneln! Och tänk på natt depression är en del av sjukdomsbilden i PCO, så känns det för jävligt och mörkt, sök hjälp för det är nästan hopplöst att få det att gå över av sig själv då det beror på hormon obalansen.
LYCKA TILL! *kram*