Fick ett missfall i vecka 6. Tungt som attans efter det och vi försökte inte igen förrän efter 4 månader. Då tog det sig direkt och nu har vi en underbar liten kille på snart 14 månader + ett syskon i magen! Bara v 11 ännu, så vi håller tummarna för att det går bra.
Missfall är verkligen bland det sorgligaste som finns, men när man får lite distans till det så förstår man att det är tur att kroppen stöter bort foster som inte är friska. Det är så vidrigt att behöva gå igenom det och det känns så fruktansvärt orättvist, det går verkligen inte att förklara sorgen för nån som inte gått igenom det själv.
Jag känner mig mycket lugnare den här graviditeten, även om jag så klart är orolig för att lilla fröet i magen inte ska vilja stanna kvar och växa sig stark. Samtidigt så vill jag att kroppen reagerar om något är fel. Säkert lättare att vara lite mer cool när man har ett friskt barn och vet att det i alla fall funkade en gång.
Önskar dig all lycka och skickar över lite positiv energi
