Anpassar barnet eller anpassar familjen

Dottern har alltid fått hänga med oss föräldrar, vi har aldrig anpassat oss efter henne. (förutom en gång då jag faktiskt tog en extra runda med bilen för att hon skulle få sova en liten stund mellan ett BVC-besök & ÖF)

Hon har ätit & sovit där vi har varit & det har aldrig varit några problem alls. Vi har inte kämpat med att få in några rutiner utan låtit henne hitta sina egna rutiner som hon trivs med.

Detta funkar för oss iallafall.

För egen del kan jag säga att jag helt enkelt inte tycker att det är värt kaotisk nattning och vakna nätter i flera dagar, bara för att vi var med vänner till sent på kvällen. Det är heller inte kul att vara med vänner med en övertrött treåring som normalt sett sover vid sju men som tvingas vara vaken till tolv, ett för att jag absolut ska på sen middag. 

Jag hade hoppats på att vårat barn skulle "hänga på" o vi kunde "göra som vi ville". Nu fick vi en son som har speciella behov. Han måste kissas var tredje timma, tränas 3*20 min/dag. Vilket gör att jag sett till att han äter vissa tider och sover vissa tider. Eller ja, han går upp när han vaknar, kissas, äter frukos, tränas, sover. O så rullar dagen på. Han sover efter 2 timmar vaken tid när vi e hemma. Men e vi borta så ändras hans rutiner, förutom kissningarna.
Dock är han hungrig vid nästan samma tid, trött vid samma tid.
Vissa rutiner tror jag är bra för barnet skull. Typ lunch vid något så när samma tid. och läggdax vid typ samma tid på kvällen.

Jag tror också att man måste finna rutiner men hoppas ändå att jag ska bli en sådan mamma som ser till att barnet hänger med. Självklart finns det omständigheter som trollet1985, vilket gör att man måste tänka om lite grann. Självklart ska det ju vara så att alla mår bra men lite anpassning åt det vuxna skadar nog inte den lill*. 

Jag kan bara säga som så att jag tror det till mycket stor del beror på hur barnet faktiskt är.

Alla KAN inte bara leva på och tro att barnet kan anpassa sig, just eftersom alla barn är olika och vissa barn klarar helt enkelt inte av det. De MÅSTE få ha sina rutiner för annars brakar hela världen samman. Och det redan från födseln.

Jag förstår att det kan vara mycket svårt att förstå om man inte har ett sånt barn själv, men jag lovar att om du TS skulle ha en bebis som konstant skulle skrika hysteriskt så fort rutiner eller tillvaro ruckades, kan jag garantera att du nog skulle ändra lite i dina egna vanor för att bebisen ska kunna trivas och må bra.

För många är det inga problem alls, så bra för dom
Men för andra kan det innebära ett rent helvete om man försöker tvinga barnet till anpassning!

Vi har i möjligaste mån försökt låta familjens, inte bara dotterns, behov styra. Vi har tex försökt anpassa när hon äter och sover så att det funkar med livet i övrigt, inkl när man träffar vänner och familj. Men självklart gör man en hel del utifrån dotterns rutiner också, eftersom det ju underlättar för hela familjen. Men jag har stört mig en hel del på en bekant som har en jämngammal bebis som har ätit och sovit på samma klockslag varje dag där föräldrarna hela tiden satt det barnets rutiner framför allt och alla vilket har inneburit att man för att umgås med dem i princip måste styra om behover för sig och sin bebis för att de anser sin dotters behov som så extremt fasta. 

Vårt äldsta barn hängde ofta med när han var bebis. Med två barn tycker vi att det är mycket svårare. Den lille funkar oftast att ta med. Han somnar i vagnen, ammas om det behövs osv. D

en store däremot behöver komma i säng i tid för att inte bli alldels övertrött och ledsen. Så nu för tiden anpassar vi oss ganska mycket efter hans behov. Det innebär att en av oss inte följer med på middagar hos vänner (mycket trevligare för vännerna och barnen), att vi bjuder hit folk dagtid, försöker träffa folk i en miljö som är kul även för ett barn osv. Om inte har vi istället en uttråkad pojke som får en massa tillrättavisningar, beter sig oönskat och umgänget med kompisarna blir ändå minimalt eftersom fokus hamnar på pojken som ska fås att gilla läget.

Siri hänger med oss på våra grejer och funkar inte det är hon med mor/farföräldrar. Vi har aldrig tackat nej till nåt för att det inte skulle funka för Siri.

Det är en ge- och tasituation. Vår son är ju en del av familjen, så det som funkar dåligt för honom fungerar naturligtvis dåligt för familjen. Samtidigt behöver han ju lära sig en massa bra saker, tex hur man beter sig hemma hos andra, hur man går på besök, hur man sover borta och hur man träffar främmande barn, mm mm.

När han var liten och sov otroligt hattigt (han vaknade 8 gånger per natt i genomsnitt, under mer än ett års tid) så var vi fullständigt fokuserade på hans sömn, allt som kunde tänkas försämra situationen valdes tvärt bort. Och om någon tycker illa vara om det skulle jag rekommendera att först bli väckt i genomsnitt 8 ggr per natt, obönhörligt varje natt, i ett år, och sedan fundera en stund över vad som kommer först på priolistan, en timmes obruten sömn eller en sen middag hos kompisarna.

Om vi får fler barn kommer jag nog att tagga ner avsevärt vad gäller vissa saker men vara lika knäpp vad gäller annat.

Det beror på en hel del. Har man et oflexibelt barn så håller man sig gärna till rutiner och det kan vara svårt för omgivningen att förstå. Själv är vi ganska mitt emellan. Vi har ett barn som behöver rutiner, men är ibland på besök kvällstid så det blir en sen kväll. Jag vet inte riktigt om det är värt det, för de nästa dagarna blir ganska jävliga då. Så de som håller sig till barnens rutiner och anpassar sig efter barnen gör det nog både för att barnen mår bäst av det och för att familjelivet fungerar bäst så.