Ge mig förslag på ord på "gammeldags-svenska" till min text!!

HUR gammal svenska?

Texten har med romantiken att göra, så alltså början på 1800-talet ^^

Alltså någon form av yngre nysvenska...

Läst detta? sv.wikipedia.org/wiki/Yngre_nysvenska

Böj verben för plurala subjekt. Detta är enklast i presens där verbformen blir identisk med infintivformen (förutom för "vara" som blir "äro"):
"Jag äter middag varje dag klockan fem"
"De äta middag varje dag klockan fem"

"Jag är musikant"
"Vi äro musikanter"

Vidare kan du slänga in lite "ty" och "icke".

"De gingo" istället för "de gick" och "de sutto" istället för "de satt" tycker jag är väldigt käck äldre svenska. Min mormor, född 1915, pratade på det sättet. Andra äldre släktingar sa t ex begynna istället för börja. Man använde också titlar mycket mer istället för du/ni, typ "hur många kilo potatis önskar doktorinnan idag?" eller "önskar herrskapet kaffe på maten?". Men, detta är alltså exempel från 1900-talet som jag själv har hört, något äldre kan jag tyvärr inte.

Man skrev också I istället för ni för riktigt längesedan. Ären I redo för uppgiften?

Vilket även är ursprunget till pronomenet "ni". Att verbet böjdes med -n för andra person plural kombinerat med osäkerhet över när ena ordet slutade och det andra började, ledde till missförståndet "ni".

Jag tror att denna verbböjning mest är förknippad med bibelspråk, eftersom den höll i sig ända till 1917 års översättning, trots att verbformen i övrigt varit borta ur språket sedan flera hundra år.

Intressant att dim mormor verkligen pratade så här. Fär även om verbböjning för plurala subjekt håll i sig i skriftspråket ända till mitten av förra seklet, så var det för de flesta borta ur talspåket sedan i alla fall tidigt 1800-tal.

Hur många slagfel är okej i ett inlägg? Och hur väl håller ursäkten att man sitter med barn i knät?

Detta är FL, så jag ska erkänna att jag varken såg eller reagerade på det .

Min mormor pratade inte konsekvent sådär, men vissa ord, som finge, gingo, sutto, "de springa" osv fanns där. Antar att det var det skriftspråk de lärde sig i skolan som färgade av sig på talet. Tror att detta hängde kvar i skrift rätt länge, för min far, född på 30-talet, berättade också om den komiska böjningsformen "I röven" till ordet "röva" . Kan det ha varit bibelstudier som gjorde att man läste så ålderdomligt språk i grundskolan långt in i modern tid?