Ge mig förslag på ord på "gammeldags-svenska" till min text!!

Jag har dålig koll på hur ålderdomligt språk man läst i skolan genom historien, men helt klart har alla våra bibelöversättningar (den senaste undantagen) språkligt varit väldigt konservativa. De har av de flesta upplevts som ålderdomliga redan när de kommit.

Ta personböjningen av verb till exempel. Det är ju bibelspråket som hållit den levande, och närhelst den dyker upp i andra sammanhang, hos Strindberg till exempel, så är det som ett stilistikt grepp, just för att illustrera religiös prosa.

Min mormor, född i slutet av artonhundratalet, landsbygden i östra Skåne, använde "I" (ental) och verbböjde efter det. Minns inte hur hon gjorde med pluralböjning minns jag inte riktigt. Inte helt konsekvent tror jag. Vissa uttryck böjdes definitivt, "di ginge" ex (vilket för övrigt en ovanligt traditionell 75+dam jag känner på landet fortfarande säger tror jag) medan det snarare blev "di skrev" än "skrevo".

Mhm. Å andra sidan var Strindberg stockholmare. Från K:a huvudstaden mer avlägsna landsändar kan ju ha haft ett mindre modernt levande språk.

Ehuru är också ett ord man kan använda - Ehuru kom det sig så att di gingo till skogs. Typ

Personböjde hon verkligen i singular? Som jag förstått det försvann den böjningen redan under tidig fornsvenska. Och även personböjning i plural måste ha varit väldigt ovanligt under 1800-talet.

Förr var det stor skillnad på skriftspråk och talspråk. Man talade inte som man skrev. Sen när en del av de "lägre klasserna" kämpade sig upp i medelklassen, var de väldigt osäkra på sin identitet och trodde att "fint" folk talade som det stod i böckerna. Däremot var adeln och arbetarna/bönderna mycket säkrare i sina roller och deras språk skilde sig faktiskt inte så mycket från varandra. Det var medelklassen kom med sitt "bokmål" och började säga saker som "han sade" istället för "han sa" och var noga med att uttala o-et i "flickorna".

Huruvida
hafva
skola (ska)
ehuru
torde
anlete
barm
blott
eljest
ty
varde (imperativ av vara)
mol allena
lifvet
allstädes
begagna (använda)
gåhädan

Visst. "Kommen I här Hjalmar". Tror att det var mest utpräglat när hon talade /artigt/ med gamla bekanta runt sin egen ålder. Det var väl bara dem hon I:ade iofs.

Kan knappast ha försvunnit under fornsvenska; då hade det inte gett upphov till moderna "Ni" som moderna Stockholmskretsar utan framgång lobbade för som ett neutralt artigt tilltal. (De enda som tycker Ni är artigt och neutralt är åttiotalister i servicebranschen )
Om pluralböjning var ovanligt under artonhundratalet vet jag inte mycket om; däremot hörde jag det i levande tal så sent som i julas. (Av en "hemmadotter" född på 20-talet som aldrig lämnat sin lantliga hembygd skall kanske sägas.) Dock har jag bara hört det böjas i imperfekt (eller heter det preteritum även på svenska nuförtiden?), av någon anledning, inte i presens.

"Alldenstund" är också fint. Betyder väl ungefär "eftersom".

Ha ha - jag använder mig av ett stort antal av dessa uttryck - född '63. Likaledes gör min mor. Flyttade från Sverige '89, innan språkförflackning blivit alltför svår.

Hopplöst att spela Alfapet online med gamla bekanta i Sverige, så många ord ogiltigförklaras. SAOL är ett oskick - att revidera språket på regelbunden basis på det där viset finns det ingen anledning till.

Min mormor använde dem också (född i slutet av artonhundratalet, landsbygdsbo).

Herregud, här upprepade jag mig. Såg enstaka inlägg och insåg inte att tråden var fyra år gammal

"Huvvaligens dagar"