hur var det efter erat snitt??

Jag fick akut snitt med första och jag hade aldrig ont efteråt men det var ett företag att ta sig ur och i säng. Jag trodde väl aldrig att man var så beroende av sina magmuskler som man är, det tog tid och man var inte snabb i vändningarna. Kommer fortfarande ihåg hur svårt det var att torka mig efter duschen dagen efter snitt. Man vänder och vrider inte på sig som det var så självklart innan Det var nog värst, att känns sig så otymplig som jag gjorde. Men ju mer jag rörde mig dessto enklare blev rörelserna men osmidigheten kvarstod första dygnet efter.

Dag 2 efter snitt var jag som vanligt igen, glömde värktabletterna och hade hur mycket energi som helst. Väl hemma levde jag på som innan, lyfte barnvagn i och ur bil osv. Inte det smartaste har jag fått höra i efterhand men jag lyssnade på min kropp och utgick från vad den klarade av.

Jag känner detsamma nu. Jag var på Aurorasamtal igår och la fram att jag helst vill försöka vaginalt. Jag står och väger hur jag vill ha det men ett vaginalt försök väger aningens tyngre. Så ringde jag maken efter ett bra samtal med bm och maken vill ha snitt. Nu vet jag varken ut eller in. Maken vill uppleva en lugn förlossning där allt sker sansat och vi vet vad som händer. Usch, har grubblat och funderat halva natten på hur fanken jag vill ha det. I slutänden är det ändå jag som ska gå igenom det största men han är ju dle i allt också. Skitsvårt!

vårwilmer: Jag kan rekommendera boken Föda utan rädsla av Susanna Heli! Läser den om och om igen själv just nu för att ställa in tänket