Livet är tråkigt!
Ska livet verkligen vara så här tråkigt?
Jag känner ingen direkt glädje längre. Allt känns bara jobbigt. På julafton till exempel tillbringade vi julen med hela släkten och ja det var väl kul, men jag hade lika gärna kunnat klara mig utan den upplevelsen. På nyår kom min syster hit och stannade några dagar och visst var det trevligt, men jag kände inte någon direkt glädje såsom jag kände förut.
Nu vill sambon hittat på något just för oss. Han tycker att vi behöver göra något tu man hand, bara vi, eftersom vi inte har varit barnfria på mer än två år. Och det har han ju all rätt i. Jag letade fram en romantisk spabehandling och kände väl ingen direkt glädje över det heller, bara; jahopp - likgiltig.
Klädinköp eller andra köp gör mig väl glad för stunden, men sedan kommer jag till samma fas. Och det gäller även resor i Sverige och utanför.
Snart ska jag kanske börja jobba och det känner jag en djup ångest inför. Det känns inte alls bra. Trots att det var jag som från början verkligen ville börja arbeta, komma ut i arbetslivet en stund. Sedan är det tänkt att jag ska börja studera och likaså där känns det ångestladdat, men även tråkigt, typ som om det ändock inte kommer att leda till något jobb i framtiden. Noll självförtroende.
När jag var mammaledig med mitt andra barn var jag med i en mammagrupp, och det var givande till en början men sedan kände jag bara att jag blev alltmer utanför. Jag vet inte om det berodde på; att jag är yngre än dem och därmed i olika faser vad gäller mognad (?), men det funkade inte, så jag drog mig tillslut ur. Tråkigt, men jag mådde inte bra av att träffa dem varje vecka.
Livet med min man är väl sisådär. Han upplever mig inte som samma person, men det känns svårt att vara samma spontana, lustfyllda människa när två barn upptar all min tid och energi, lusten försvinner liksom med all ansvar för mig. Om jag ska vara ärlig kanske det inte ens är så, att barnen är grunden till vårt dåliga sexliv, jag tror bara att jag inte har lust. Jag har verkligen ingen lust att ha sex. Så fort min man rör mig spänner jag mig, blir stel, vill inte att han ska röra mig på vissa ställen för då blir jag äcklad, jag vill absolut inte kyssas, pussas går väl bra och när vi har sex blir jag arg på honom och tänker hemska tankar om honom. Helt sjukt. Jag vet inte varför. Jag tycker synd om honom, verkligen.
Jag skulle kunna skriva mycket mer, men kortar av här.
Skriv gärna vad ni tycker, spelar ingen roll om det är negativt eller positivt!