Hur ska man bemöta 14-månaders som skrattar när man säger ifrån?

Till en så liten så är det bättre att inte säga ifrån alls utan avleda så långt det är möjligt istället. De har inte förståelsen än för rätt och fel och ännu mindre den impulskontroll som krävs för att hindra sig när du säger ifrån.

Det han gör nu är att upptäcka världen, och han tycker givetvis det är roligt när han får en reaktion från dig. Om något, så är det i så fall bättre att inte ge reaktion alls. Vi har kört på linjen att visa hur man gör istället, tex klappa katten, lukta på blomman, klappa kinden ist för att slå osv och sedan lugnt avlett i de situationer där det har behövts.

Gällande slå, nypa, rivas osv så får man försöka undvika att det alls händer, men när det händer måste man såklart markera att det gör ont och visa direkt att det inte är ett accepterat beteende. Man kan dock inte vänta sig att så små ska lära sig låta bli, det kommer som sagt senare.

Min dotter skrattar när jag säger NEJ och ser de mer som en lek när jag lyfter bort henne om och om. Efter ett tag blir hon sur men jag fortsätter ta bort henne och då kan hon slå mot en eller rivas säger -Nej X så gör man inte de gjorde ont- lyfter bort henne och tillslut tröttnar hon. Tålamod och förklara är väl de bästa då de inte riktigt förstår de.

Dottern är 15 månader och började vid 13/14-månader får hoppas att de bara är en period

Att han skrattar är för att göra dig glad för att du ser arg/allvarlig ut när du säger till honom.
Det lärde han in redan som liten bebis att om han log mot dig så log du tillbaka mot honom, oavsett vilket ansiktsutryck du först mött honom med.

I studier av spädbarn har man sett att de oroas av arga/ledsna/allvarliga människor/föräldrar och gör allt vad de kan för att få föräldrarna att börja le och samspela och när inte det fungerar så blir barnet oroligt och börjar gråta.
Barn är beroende av att vuxna visar vilja till samspel och när de vuxna inte gör det så fördubblar barnet sin ansträngning att samarbeta.
Han gör än så länge ingen skillnad mellan att muntra upp dig genom att le när du är irriterad över någonting utifrån och när du är irriterad på honom. Vilket gör att ansträngningen ibland får motsatt resultat. Han skrattar och ler och du blir mer irriterad...

Självklart kan du inte lägga dig till med ett (falskt) leende för att inte oroa honom när du agerar runt något han inte får göra, men med den här vetskapen kan du i alla fall låta bli att känna dig provocerad av att han ler och skrattar mot dig.

Det mest effektiva sättet att lära honom vad han inte får göra är sedan genom att fysiskt hindra honom från att göra det och ge honom acceptabla alternativ.
Tänk på att agera i första hand och använda orden mer för att bekräfta din handling.
Så länge han inte kan hindra sig själv så är det helt enkelt ditt jobb att hindra honom fram tills den dag han klarar att hindra sig själv.
En enkel stoppsignal när det behövs en markering; hindra honom och avled; visa och berätta vad han får gör, hellre än vad han gör "fel".
Ex "Stopp! det är mammas kniv, här är din kniv" eller "Stopp! skålen är ömtålig, du får kasta bollen" samtidigt som man plockar undan det han inte fick ha och erbjuder någonting annat, "Stopp! Du får stå på golvet/sitta på stolen" samtidigt som man lyfter ner honom från stolen/bordet han ställt/satt sig på...

Att han biter och river dig när du lyfter undan är hans sätt att tala om att du är orättvis. Det är inte ett acceptabelt sätt att tala om något på så även det måste du hindra tills han kan hindra sig själv. Effektivast och enklast tycker jag är att vända barnet utåt i famnen, så att han inte kommer åt att göra dig illa och då bekräfta och förtydliga det agerandet i ord. Och lära honom mer acceptabla sätt att säga ifrån på.

Jag föredrar då ett klart och tydligt "Stopp" med ord och handen som stopptecken och använder därför det för att markera när barnet gör något så att barnet kan ta efter och göra detsamma när någon gör någonting mot honom, hellre än "ajabaja" och liknande mer otydliga markeringar.